Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isak Domnerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det honom mycket, att han aldrig fick annat fluidum än
en kopp té när han kom, och aldrig annat till qvällen än
några smörgåsar med ett glas ölost. Fjorton dagar härdade
han ut dermed, men på den femtonde sköt han något
sorgsen ölostglaset från sig.
»Jag tror du inte tycker om ölost?» frågade hans
blifvande svärmoder något förvånad öfver en så uppenbar
brist på takt och smak.
»Åhjo,» svarade Domnerus, »ölost är nog bra, men inte
gör den många menniskor glada.»
»Gå då på andra ställen, der det är gladare,» tillrådde
värdinnan förargad.
»Men tag då inte saken så hett, min nådigaste tant!»
yttrade Domnerus i skämtande ton; »utan låt oss gå halfva
vägen hvar. Ge mig ölet, och behåll ni osten för egen
räkning.»
Men värdinnan, som icke tålde skämt när det rörde
hennes favoritdryck, reste sig häftigt från bordet; den ena
repliken föranledde den andra, och slutet blef, att Domnerus
afskedades. Mindre saker än ölost ha förorsakat vida större
katastrofer här i verlden, och några veckor derefter var
den rika arftagerskan förlofvad med en löjtnant vid gardet,
hvilken, vis af annans skada, drack icke mindre än tre glas
ölost hvarje afton hos sin blifvande svärmor och höll tåligt
■ut dermed ända tills bröllopsdagen, då det nog var slut
med svärmors makt och troligtvis med ölosten äfven.
Isak Domnerus fortfor icke desto mindre att vara en
eftersökt gäst öfverallt samt fast besluten att, i fall lyckan
än en gång log mot honom, icke mera vara så nogräknad
på supanmaten. Han umgicks i rätt många förnäma hus,
dit hans musikaliska talang och hans utmärkta förmåga
äfven som valsör banat honom vägen. Men en brännande
sommardag befann han sig i en af de båtar, som göra
reguliera turer mellan Carlberg och Nya Kungsholmsbron.
I fören satt en herre med en stor pudel och i aktern
bredvid Domnerus en gammal grefvinna med sin lilla
knähund af sällsynt ras, fast något för knubbig och
välmående. När båten kommit nära Nya Kungsholmsbron, gaf
herrn i fören ett tecken åt sin pudel, som genast hoppade
i vattnet.
»Hvad han simmar charmant!» utropade grefvinnan
till Domnerus, som hon personligen kände och som till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
