Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelii skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan han förtärt strufvan, sade han: »Minns han, att
vi möttes här om dagen på Drottninggatan? Såg han, hvem
jag hade med mig i vagnen? Bland alla de damer, jag som
ambassadsekreterare såg i Paris, fanns ingen på en gång så
frisk och söt; de friska der voro så sura och de söta så
— bokna. Vet han, hon är litet slägt med mig och kallar
mig för morbror! Hon är i Stockholm för att se våra
märkvärdigheter. När jag såg er begge komma på gatan, sade
jag: »Se der, Amanda lilla, en stor märkvärdighet, skalden
Stagnelius och hans skugga! He-he-he!»
»Jag,» fortfor Lindqvist, »förstod nu den underbara blick
den sköna flickan skänkte mig; hon tog mig för Stagnelius,
på hvars otympliga utseende hon icke gaf akt. Det var min
person, som fäste hennes uppmärksamhet.»
»Nå,» återtog Rosenstein, »sedan dess talar lilla Amanda
om intet annat än Stagnelius, hvars dikter hon läst med
förtjusning, och jag tror hon tagit hans sånger till Amanda
åt sig så häftigt, att hennes lilla hjerta råkat i låga. Nu
har hon bedt mig skaffa henne Stagnelii personliga
bekantskap, och jag ville gerna göra henne till viljes, om jag bara
finge tag i skalden; men han måtte under sitt arbete på
Bacchanterna ha glömt ecklesiastik-expeditionen, ty han lärer
icke ha varit här på länge. Derför vill jag att han, kära
Lindqvist, som är Stagnelii vän, på fint vis underrättar
honom om, att han är bjuden till Amandas fru mor i
morgon på the, jemte mig sjelf. Men som jag fruktar, att
Stagnelius icke kan reda sig sjelf, så har äfven han, kära
Lindqvist, på min inrådan blifvit bjuden att vara skalden
följaktig, ty ljuset kan väl icke vara af med sin skugga.»
»Jag,» fullföljde Lindqvist, »var högeligen förtjust,
öfvertygad att det var jag sjelf som var föremålet för den
ljufva flickans förtjusning, men icke den fule och obehaglige
Stagnelius. Qyinnan kan väl beundra en snillrik man, men
det är också allt. Jag efterkom naturligtvis Rosensteins
tillsägelse och underrättade Stagnelius om bjudningen, men
nämnde ingenting om den unga flickans förtjusning för
skalden, emedan jag tog detta för en förevändning endast
för att få se mig. På den utsatta qvällen tog jag Stagnelius
med mig. Han var vid dystert lynne och hade icke gått,
om han icke velat göra Rosenstein, sin förman och ifrige
gynnare, till viljes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
