Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rödrutiga sjalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När min mor efter hemkomsten tog af sig den tunna
saloppen, saknade jag den stora rödrutiga sjalen, som hon
haft på sig när vi gingo ut.
»Mamma har tappat den granna rödrutiga sjalen!»
ropade jag.
»Nej, min gosse,» svarade hon, »jag glömde den hos
en bekant och får den snart tillbaka. Var nu rädd om
böckerna bara och låt se att du blir flitig och snäll.»
Under det hon yttrade dessa ord, hörde jag hennes
tänder skallra som af köld och såg hennes ansigte skifta
i blått. Följande dagen insjuknade hon i en svår
bröståkomma, som för alltid bröt hennes helsa. Dag och natt hörde
jag henne hosta och såg henne spotta blod. Ängslig stod
jag vid hennes säng, utan att då ännu ana, att det var för
mina böcker som hon den der kalla och blåsiga vinterdagen
pantsatt det enda varma plagg hon egde och derigenom
ådragit sig sin svåra sjukdom.
»Du skall läsa öfver dina lexor, kära Viktor min,»
yttrade hon med matt röst, men med en blick af ömhet,
»för när jag ser dig vid dina böcker, då blir mitt bröst så
lätt och jag hostar mindre ...»
Jag satt vid hennes säng, läsande latinska grammatikan
och Cornelius Nepos. Litet förstod jag, och intet förstod
min mor; men hon lyssnade till de latinska fraserna med
samma uppmärksamhet som om hon i kyrkan lyssnat till
en predikan.
»Mamma gråter,» anmärkte jag vid ett tillfälle, då jag
såg tårar i hennes ögon.
»Det är ingenting,» svarade hon; »jag bara tänkte på
hvad du, stackars barn, får arbeta för att kunna lära dig
alla de der svåra sakerna. Men lycklig den som kan arbeta
och får lära sig något! . . . Jag fick lära intet, jag,» tilläde
hon knappast hörbart.
Hulda, englagoda väsen! Arma, evigt oförgätliga mor!
Du har lärt dig, hvad mången med all sin visdom och alla
sina kunskaper aldrig kunnat lära sig, nemligen att lida och
försaka samt bära allt med stilla undergifvenhet.
Min mor tillfrisknade småningom efter denna sjukdom ;
men hvad helsa och krafter beträffade, blef hon aldrig hvad
hon förut varit; och aldrig återsåg jag mera den granna
rödrutiga sjalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
