Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Pylax eller den döende hunden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest uppsluppna bland mina kamrater i skolan också blifvit
de verksammaste och nyttigaste männen i staten.
Hvad nu »spela opera» särskildt angår, så tror jag
nästan, att jag var den förste som i Clara skola införde den
dramatiska konsten. Min far, som äfven blåste basun i
kungl. hofkapellet, tog mig ofta med sig in i orkestern. Jag
hade min plats mellan pukorna och messingsinstrumenten,
så att jag väl kan säga, att början af mina teatraliska studier
gick med pukor och trumpeter. Derigenom fick jag tidigare
än de flesta någon erfarenhet om teatern och var icke sen
att meddela den åt mina kamrater. Jag och två andra
tertianer slogo en vacker dag våra hufvuden tillsammans
och sammanskrefvo en teaterpjes, kallad »Pylax eller den döende
hunden». Pjesen hvilade på fullkomligt historisk grund, och
historien torde ännu lefva i mångens minne.
En smällkall vinterdag befann sig på den stora skogen
Kolmården en major vid gardet, som ärnade sig till
Norrköping. Han körde sjell’ sin häst och hade ingen annan
med sig än sin trogna starka Newfoundlandshund, hvilken för
tillfället hade plats i släden vid sin husbondes fotter, görande
tjenst som fotpåse. Just som majoren skulle köra uppför
en brantare backe, började hunden morra, och i detsamma
hördes en hes basstämma från andra sidan af vägen:
»Gud bevare nådig majorn!»
Majoren stannade sin häst, vände hufvudet åt sidan
och blef snart varse en stor groflemmad figur i trasig kavaj
och med en slokig hatt i handen.
»Hvad är du för en som känner mig?» frågade majoren.
»Hå kors, nog känner herr majorn igen Blomster n:o 9
vid Ankarcronas kompani,» svarade fotvandraren.
»Jaså, din göker, är det du? Nå, hvad går du här och
stryker efter?» frågade majoren.
»Det har gått så bakvändt för mig alltsedan jag slank
ur rullorna,» förklarade Blomster; »men nu är jag på väg
till nästa gästgifvargård, der jag får arbete hos en hofslagare,
ty, som nådig majorn vet, så är jag något hemma i det
yrket, fast jag är något illa skodd sjelf.»
Under samtalet fortfor majoren att köra långsamt
uppför backen. Blomster följde nära bredvid släden, och
hunden, som fortfor att morra, vände oupphörligt sina ögon
mot sin husbonde, liksom väntade han på tillåtelse att få
komma ur släden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
