Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Pylax eller den döende hunden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid rollfördelningen i skolan blef man snart ense om
dem som skulle spela Blomsters och gardesmajorens roller.
Den längste och starkaste gossen fick den förra, och till
den senare utsågs den spensligaste och vackraste. Men när
Pylax’ roll kom på tapeten, så ville alla ha den, emedan
enhvar trodde sig kunna fylla detta maktpåliggande parti.
Förgäfves sökte jag, som äfven aspirerade samma roll,
öfver-tyga mina kamrater att dertill fordrades vida större
teatervana, än någon af dem kunde besitta. Efter många dispyter
beslöts, att enhvar skulle aflägga prof på sin förmåga i den
vägen, och efter skoltimmens slut stormade hela klassen
ned till en bakgård vid Lilla Vattugränd, der man genast
började profva, den ene efter den andre. Men det var som
om en flock grisar kommit tillsammans. Jag lät dem
hållas, jag, viss om segern. Jag hade för mycket varit
tillsammans med gardets musikelever för att icke kunna en
hel hop märkvärdiga konster. Jag kunde hvissla så, att
det lät som en piccola, jag kunde blåsa klarinett bara med
tillhjelp af näsan, och det hade varit en skam att icke kunna
härma något så vanligt som hund och katt. Också, när
turen kom till mig, uppgaf jag ett skall med sådan
natursanning, att hundarne icke blott i grannskapet, utan äfven
på andra sidan Clara sjö instämde i mitt solo. Mer
kompetenta domare i den saken kunde ej finnas, och Pylax’ roll
blef odisputabelt min.
En kamrat hade af sina föräldrar fått löfte, att pjesen
skulle få uppföras hemma hos dem, men repetitionerna måste
försiggå och försiggingo också i skolan under frukosttiden.
Så kom dagen för generalrepetitionen. En bänk vändes upp
och ned med fotterna i vädret. Det var majorens släde.
Innanför den ena foten låg jag såsom Pylax vid fotterna
på majoren, som satt på den andra. Både majoren och
stråtröfvaren hade utstyrt sig så godt de kunde, och det
faller af sig sjelft, att jag icke ville vara den sämste, ehuru
det var ganska svårt att kostymera sig som en ordentlig
Newfoundlandshund. Men ett par stora svarta ullvantar,
som tillhörde min far, hade jag fäst en vid hvardera örat
på mig, och på detta sätt fick jag genast Pylax’ långa öron.
Vidare hade jag längs efter min rygg innanför jackan trädt
in en lång rotting, hvars nedre ända jag krökt uppåt, och
sedan vid dess spets fäst en hvit plym, som jag tagit ur
min fars kask. Sålunda fick jag en 3’pperlig svans, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
