Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derför ett förslag att göra. Vi slå ihop våra teatrar; »du får
en riksdaler för hvarje afton jag begagnar din skog; det gör
tretti riksdaler i månaden. Du får spela med, ty jag har
hört, att du har talang. Du får en recett till jul och en till
midsommar; det gör minst hundra riksdaler på året; och du
får klädpenningar så ofta du icke begagnar teaterns kostymer,
men byxor måste du alltid hålla dig sjelf.»
Jag hemtade andan. Jag fann förslaget förträffligt, och
det smickrade mig att höra min talang erkännas och det af en
fiende till på köpet. Ryktet om min debut såsom Pylax hade
således äfven nått hans öron. Jag begärde betänketid till
morgondagen för att meddela bolaget hans förslag.
Wester-gren biföll min begäran med en nådig blick och aflägsnade sig.
På den bolagsstämma som samma dag hölls i skolan
antogs enhälligt Westergrens förslag, såsom vida
fördelaktigare än om vi sjelfva spelade, och följande dagen
transporterade jag, Westergren och Lundmark, hvilken redan
engagerats som dekorationsmålare vid den nya teatern, vår
skogsdekoration till den der bagarstugan vid Regeringsgatan.
»Men hvar har du din stad och ditt rum?» frågade jag
Westergren, sedan jag i bagarstugan förgäfves letat efter
hans dekorationer.
»Jag har dem inlästa för råttornas skull,» svarade
Westergren.
»Nå, men då kan det äfven vara riskabelt för min skog,»
anmärkte jag.
»Har ingen fara,» svarade Westergren; »det är bara
skogsråttor som äta trän, och för resten sky de den gröna
färgen . . . Låt oss nu gå!»
Vi gingo. Men när jag såg Westergren stänga till dörren
och stoppa nyckeln i sin ficka, greps jag af en sorglig aning.
»Vi borde väl ha något skriftligt,» yttrade jag betänksamt.
»Javisst,» svarade Westergren; »den som bara kunde
skrifva! Du kan inte tro, hur illa man lär sig skrifva i
Jakobs skola. Men var lugn, det är inte så noga konstnärer
emellan.»
Jag var icke lugn och blef det aldrig, ty snart gick min
sorgliga aning i fullbordan. Westergren öppnade sin teater;
han spelade nästan dagligen och begagnade hvarje afton vår
skog, antingen det skulle föreställa stad eller rum, ty allt hvad
han ordat om sina dekorationer var den nedrigaste osanning.
Westergrens teater blef mycket besökt, men icke ett runstycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
