Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Excellensen Cederhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min far, som var lika hårdhänd mot mig som mot
basbasunen.
Jag stod på en klappbrygga och tänkte efter, om det
icke vore så godt att hoppa i sjön för att undgå de vidriga
öden som från alla sidor hotade mig. Jag blef alltmera
införlifvad med denna tanke och tänkte med en viss känsla
af vällust på följderna af min förtidiga bortgång ur verlden.
Mina kamrater i klassen skulle vörda mitt minne som en
martyrs. Han dog när han icke kunde återge oss vår
teater, skulle de säga, smältande i tårar. Jag såg magister
Guldbrand, den förfärlige Guldbrand, gripen af ånger och
samvetsqval öfver alla de hårtestar han ryckt från mitt
hufvud, irra som en vansinnig omkring på gatorna, jag såg
hela den kungliga polisen med polismästaren i spetsen
vallfärda till min graf, plantera blommor på den och vattna
den med ångerns bittra tårar.
Obegripligt att jag icke kom att tänka på den sorg
jag derigenom skulle förorsaka mina föräldrar, i synnerhet
min beskedliga mor; men kanske är det icke så obegripligt
ändå. Barn äro långt ifrån de tacksammaste. Hur ofta ser
man ej barn utan ringaste skäl oroa och plåga en mor,
liksom vore det hennes ovilkorliga skyldighet att lida och
tåla allt. Så förfar man ofta i barndomens dagar, och
mången blir gudnås icke bättre som äldre. De som minst
få åtnjuta vår tacksamhet äro merendels de som mest gjort
sig förtjenta deraf.
Sedan jag nu, som jag tyckte, bestämdt beslutit att dö,
fullkomligen säker på den stora effekt som deraf skulle
uppkomma, började jag fundera på, om det kunde vara mycket
smärtsamt att dö i vattnet. Mången natt hade jag i drömmen
tyckt mig ligga i sjön, men på samma gång sjelf stå på
stranden och se på, och det föreföll mig beqvämligast, om
det i verkligheten kunde gå till på samma sätt. Jag beslöt
göra ett försök, lade mig derför framstupa på bryggan och
doppade hufvudet i vattnet, hållande mig likväl säkert fast
i bryggan. Så höll jag hufvudet en stund i vattnet till
dess jag kände ett oemotståndligt behof att hemta andan,
hvilket jag också gjorde.
»Jag vill försöka en gång till,» sade jag till mig sjelf,
»kanske det inte känns så obehagligt, när man väl blir van.»
Jag doppade ned hufvudet ånyo och höll det under
vattnet, såsom jag tyckte, en hel fjerdedels timme. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
