Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Också ett minne från Emilie Högqvists barndom»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var snällt, flickor, att ni kom,» sade hon; »hur
tycker ni jag ser ut som gosse? Kom nu, ska ni få följa
med till perukmakaren.»
Vi följde, och ingen af oss kom ihåg att be jungfrun
hemta oss klockan åtta. Hos perukmakaren gick det lika
bråkigt till. Der sminkades utan barmhertighet de finaste
kinder och brändes utan nåd det i och för sig sjelf vackraste
hår. Derefter bar det af ner på teatern, der vi fingo plats
mellan ett par kulisser, men hvarifrån vi snart bortvisades
af en herre. Vi klagade för Emilie, som genast sökte och
fick tag i den stränge herrn, den hon klappade på axeln
och bad att vi skulle få stå qvar en liten stund, hvilket
ändtligen beviljades. Hvilka kunde vara lyckligare än vi?
I vår" förtjusning öfver hvad vi sågo och hörde glömde vi
både klockan åtta och nio, och när ridån gick ned öfver
sista akten, sökte vi förgäfves både jungfrun som skulle
hemta oss och Emilie, som i villervallan försvunnit,
förmodligen för att lägga af sig kostymen. O ve! teatern blef allt
tommare, och vi hade ingen annan råd än att ensamna bege
oss derifrån. Utkomna på gatan, erforo vi att det regnade.
O fasa! Våra bästa kappor och hattar! Tänkande på dem
och det som väntade oss hemma, började vi gråta och skylla
på hvarandra. Den tiden fanns ej gaslysning, icke ens
Argandska lampor. Svagt flämtande lyktor eller s. k.
»vargögon», brunno här och der, och vi voro så rädda, så
rädda. " Louise bodde ett par hus från mitt, så att vi
samtidigt kommo hem. Olycksaliga slut på en så lycklig afton!
Min supé bestod af rismos till förrätt och moralkaka till
desert, begge nedsköljda af de bittraste tårar.
Louise och jag, som blifvit så grundligt trakterade
hemma, sluppo något vidare i skolan. Klockan tio kom
Emilie, som tillbragt natten hos sina föräldrar. Utan att
ana något ledsamt, tog hon med sin vanliga liflighet af sig
hatt och kappa och ämnade sig fram till Mabonne, som
genom Louises mor tidigt på morgonen blifvit underrättad
om allt, och hon skulle just nigande säga det vanliga:
» Votre trés humble servante», då Mabonne med den sträfvaste
stämma befalde henne stanna qvar vid dörren. Den stackars
Emilie bleknade; hon visste då hvad som väntade henne.
Några stora klara tårar perlade fram ur hennes undersköna
blå ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
