Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kälkbacken vid Carl XIII:s torg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utkommo, till stor sorg och harm för ungdomen, hvilken
förklarade öppet krig mot de polisbetjenter, som hade sig
anbefaldt att hindra kälkåkningen. Snöbollar, hopkramade
till stenens hårdhet, haglade på dem från höger och venster
under hvarjehanda s. k. »glåpord», riktade till och med mot
den ännu icke »högstsalige», och hvilket måhända hade till
följd, att äfven det förbudet upphäfdes. Bronsen fick reda
sig bäst han gitte, allenast den lefvande fick vara i fred.
Jag har icke hört, att kälkåkning sedermera varit förbjuden,
och den gamla hedersbacken synes rätt belåten med att få
behålla sin glada, stojande ungdom.
En eftermiddag höll jag till med min kälke just i den
backen. Bland de åkande den dagen såg jag en flicka vid
sex å sju års ålder, mycket fin och vacker samt väl ombonad
med dyrbart pelsverk. Hon satt på en förgyld kälke, som
styrdes af en lång betjent i ljusblå rock med förgylda knappar
och grefligt vapen. Den långe betjenten bar sig mycket
otympligt åt och höll ofta inne med släden midt på halfva
vägen, troligtvis för att slippa draga den uppför hela backen.
Den lilla flickan, som såg mig och andra jaga utför med
vindens fart, skakade misslynt på hufvudet och en gång
ropade hon till mig:
»Hör du, gosse, får jag åka hos dig!»
»Gerna,» svarade jag och bjöd henne genast på mitt
åkdon, som var vida enklare, men något större än hennes.
Den långe betjenten, glad att slippa besväret, hade
ingenting att anmärka, och jag såg honom närma sig några
jungfrur, med hvilka han snart råkade i lifligt samtal. Jag
intog min släde, placerade min lilla dam framför mig,
hvarefter det bar af utför backen, så att snön stod som ett
pudermoln omkring oss. Min sköna skrek till och slog ihop
händerna af förtjusning. Det var annat det än en lat betjent
»på dragande kall och embetets vägnar». Under det jag
sköt släden med min lilla dam uppför backen, frågade hon
mig hvad jag hette, och sedan jag upplyst henne derom,
frågade jag i min ordning hvad »lilla mamselln» hette.
»Jag är ingen mamsell, jag är fröken, jag,» svarade
min dam, »men hvad är din pappa?» fortfor hon.
»Min pappa är håboist vid andra gardet,» svarade jag.
»Hvad är det för slag?»
»En stor musikus, upplyste jag, troligtvis med afseende
på det jätteinstrument min far trakterade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
