Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr på landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sitt lager, han bara kasserar in pengar, och f-n vet när
han ger ut några.»
»Nå, är du säker på att han inte har någon gäst hos
sig öfver natten?»
»Den der ha gäster! Ha-ha!. . . Mina gäster komma
alltid i nya svarta kläder, sa’ spindeln om flugorna.»
»Ha-ha! Är han en töcken bokrygg? ... Då lär han
väl inte så lätt släppa till bladen.»
»Nenej men, vi få allt skära upp dem, ha-ha-ha!»
Stegen och rösterna aflägsnade sig, och snart var det
ånyo tyst omkring mig. Redan vid de första orden tyckte
jag mig höra en röst, som icke var mig obekant, och min
tanke fördes ovilkorligen till de kolsvarta ögonen, jag mött
vid Ålkistans krog och hvilka så skarpt fixerat mig. Ett
ljus uppgick för mig, och jag erinrade mig nu, huru för ett
par år sedan en för samhället högst vådlig person tagit sin
tillflykt till mina föräldrars hem, men der greps med min
tillhjelp, för hvilken jag, såsom läsaren torde minnas,
belönades af sjelfva polisen. Det var således densamme,
stor-tjufven Drufva, som lyckats rymma från fästningen och nu
i kompani med en värdig stallbroder rufvade på nya brott.
Det var icke svårt att begripa, hvem den personen var,
öfver hvilken så stor fara sväfvade, ty jag hade ju på
Stocksunds bro mött bokhandlaren Alberg och sett honom
köra ner till den vid sjön belägna paviljongen, hvilken han
troligtvis hyrt för sommaren. Det kunde så mycket mindre
vara någon annan, som det utkast till skildring af Albergs
karakter, banditen gjort, fullkomligt öfverensstämde med
verkliga förhållandet. Alberg, i hvars bokhandel jag en och
annan gång köpt mina skolböcker, var en enstöring, som
aldrig umgicks med någon, och dertill känd såsom, minst
sagdt, sträng hushållare. Han hade börjat sin bana som
snörmakargesäll och förstod sig icke det ringaste pä böcker,
berömde dem helst efter arktalet och permarne. »Är det
för mycket för en så stor bok?» yttrade han, vägande i
handen Sjögrens latinska lexikon, när vid ett tillfälle en
köpare beklagade sig öfver dess dyrhet. Han hade ett utvaldt
lånbibliotek af verldens alla röfvareromaner, procentade
något dessutom och ansågs allmänt för en tät penningkarl.
Jag beslöt naturligtvis underrätta honom om den
hotande faran, och sedan jag förvissat mig om att bofvarne
hunnit riktigt aflägsna sig, lemnade jag ändtligen mitt göm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
