Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagsländan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flickan, äfven sedan hon försvunnit. Man möter någon
gång här i lifvet väsen, hvilka göra på oss ett intryck som
ingenting utplånar. Man vet icke, hvarifrån de komma
eller hvarthän de gå. Det är som en andesyn, det är som
om en engel gått fram, och man känner inflytandet deraf
så länge man lefver.
Jag kunde dock ej i evighet stanna på första
trappsteget, utan fortsatte drömmande min väg uppåt. Men ju
högre upp jag kom, dess starkare trängde till mina öron ett
par karlröster i häftig ordvexling med hvarandra. Det var
ett vidrigt afbrott mot hvad jag nyss hört. Uppkommen
i förstugan, läste jag på en dörr: »Hofsekter Berggren»,
och jag knackade på den; men som ingenting annat än
den häftiga ordvexlingen hördes inifrån, så öppnade jag
dörren och trädde in i rummet, der jag fann hofsekter
Berggren i uppretadt tillstånd stående framför en medelålders
man med något förstördt utseende.
»Resonnera inte längre, herre!» yttrade hofsektern; »ni
är ju redan drucken, fast klockan är bara nio på morgonen.»
»Det är bara förtal, herr hofsekter,» svarade den
tilltalade, »jag dricker nästan aldrig.»
»Såå . . . man behöfver bara se på er näsa! Ar det
passande för en skådespelare att ha en sådan näsa? Den
är som tvinnad af turkiskt garn.»
»Ar min näsa röd? Inte möjligt, herr hofsekter! Jag
som bara dricker hvitt portvin.»
»Herre! Ni vill inbilla folk att ni dricker vin. Ni är
ju som ni vore spritdränkt alltigenom.»
»Är jag det? Inte under då att alla så gerna tugga
på mig.»
»Ut med er, herre!» ropade Berggren, öppnade dörren
och visade ut sin oefterrättlige sujett.
Berggren gick af och an på golfvet, liksom för att
lugna sitt upprörda sinne. Slutligen tog han en bok från
bordet, slog upp ett blad deruti och räckte mig den sedan.
»Läs det der stycket högt, så får jag höra hur herrn
säger vers,» tilläde han, i det han satte sig i soffan och
med korslagda armar betraktade mig.
Det var en monolog ur Remmers teaterstycken.
Jag läste så godt jag kunde.
»Duger inte!» afbröt mig teaterdirektören; »första
vil-koret för att säga rimmad vers är att ej låta rimmet höras.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
