Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagsländan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instinkt och den vises reflektion, liksom vore det senare
något utom naturen befintligt och som endast genom
studier och erfarenhet kunde ernås. Ack, naturen är rikare
än så, och derpå lemnade den unga debutanten det
solklaraste bevis. Utan dekorationer, kostym och belysning
gaf hon Ophelias svåra scener så, att vi än fröso, än
svettades, ån stodo förstelnade och än nästan badade i
tårar. Vi kunde icke taga våra ögon ifrån henne; vi
fruktade att förlora det ringaste af hvad hon sade; våra
händer flögo elektriskt tillsammans när hon slutat, och- sjelfva
den gulbleka afunden nedföll och tillbad. Teaterdirektören
syntes hågad att å dragande kall göra några anmärkningar,
men förgäfves letade han efter ord och säkerligen äfven
efter anledningar.
»Gick det bra, duger det verkligen?» ropade den unga
flickan, springande från den ena till den andra; »kan det
bli något af mig! Gud, hvad det skall glädja mina fattiga
fosterföräldrar!»
Utom oss af rörelse och beundran, omgåfvo vi denna
anspråkslösa varelse, redan så mäktig att återgifva en
Ophelias djupa smärta och olycka. Hon bad att få
repetera en gång till, och hon gjorde det. Då skulle den »vises
reflektion» måhända ha gjort det lika bra som förra gången,
fast precist på samma sätt; men »enfaldens instinkt»
varierade: det var olika tonfall i rösten, olika gester och olika
mimik; det var något helt annat, men med alldeles samma
effekt som nyss, samma höga uppfattning, samma
ovärderliga produkt af den renaste, den mest okonstlade natur.
När repetitionen var slutad, följde vi alla den unga
debutanten hem. Aldrig har jag läst något så öfvermåttan
gladt, lyckligt och sublimt som i hennes ansigte. Hon
tryckte allas våra händer, hade för en hvar af oss ett af
dessa ord, en af dessa blickar, som daguerrotypiskt aftrycka
sig i minnet för att aldrig utplånas. Hvarje ord af bifall
från oss besvarade hon med en bön om mildhetens
öfver-seende och vänskapens skydd. Länge stod hon i fönstret,
nickande åt oss och viftande med sin hvita näsduk. Hela
fönstret var som ekläreradt af solljus, och ändå var det
icke fästets sol som för tillfället sken derpå.
»Lagerkransar och buketter skola regna öfver detta
barn!» utbrast teaterdirektören, sedan vi förlorat
underbarnet ur sigte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
