Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den heliga Cecilia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja och ömhet, men att hans fru, som hon kallade tant,
aldrig kunnat tåla sin niéce, utan gjort henne lifvet så
bittert, att hon mer än en gång tänkt lemna sin onkels
hus och slutligen en dag, under det onkeln var borta på
en embetsresa, verkställt denna tanke, rest till Karlstad
under förevändning att der besöka en pensionskamrat, men
egentligen för att gå in vid teatern, för hvilken hon trodde
sig ega anlag och lust.
Jag tvekade icke att uppriktigt framställa de obehag
som den resande artistens lif måste medföra för en flicka
med hennes uppfostran och vanor.
»Jag hade nog redan inom mig öfvertänkt allt detta,»
svarade hon, lutande sitt vackra brunlockiga hufvud mot
den hvitaste af händer; »jag har mången gång undrat,
hvar-för just de personer som egnat sig åt en så skön konst
nödvändigt måste föra ett så äfventyrligt lefnadssätt och
slita så ondt som de verkligen få göra. Men kanhända
ligger just i detta äfventyrliga lif nyckeln till kännedomen
om menniskorna och verlden, och utan den finnes
säkerligen intet verkligt konstnärsskap. Man vinner ej lagern
utan mödor och lidanden.»
Jag lyssnade med förvåning till ord, som jag väl aldrig
tillförene hört från en ung flickas mun, och jag kunde icke
vända mina ögon från hennes ansigte, hvilket exaltationen
förvandlat till den rikaste transparent. Det var som hade
jag genom mattslipad kristall sett skenet af tusen lågor i
alla himmelens färger.
I samma stund skakades de bräckliga fönsterrutorna af
en förfarlig stormil. Cecilia spratt upp från soffan, lik en
skrämd dufva.
»O, hvad jag är rädd! Hvad jag är för en stackare!»
utbrast hon med handen öfver sin panna.
»Det är inte rädsla,» försäkrade jag; »det är den
hemska scenen ni nyss varit vittne till som ännu inverkar
på era nerver.»
»Det är möjligt,» yttrade hon; »jag ser också
beständigt framför mig de fasliga bilderna, och sjelfva denna
kammare synes mig så dyster och hemsk . . . Men ni,»
till-lade hon, vändande sig till mig, »ni är en man, sådan jag
tänkt mig honom och sådan han alltid borde vara. Och
ändå är ni knappast mer än yngling, knappast äldre än jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
