Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den heliga Cecilia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är en erkänd sanning, att morgonsolen aldrig lyser
klarare än efter en natt i storm och regn, och det vet jag,
att aldrig tillförene hade jag så beundrat hennes strålar,
som när hon blickade in i den stilla gästkammaren på
Spånga gästgifvaregård.
Jag hade också skenet midt i ögonen, ty jag satt på
en pinnsoffa, hvilken stod invid väggen midtemot fönstret.
Framför soffan stod ett kaffebord med sitt tillbehör. Soffa,
bord och kaffeservis voro väl af den tarfligaste beskaffenhet
som låter tänka sig, men likväl tyckte jag mig sitta i Phaetons
char vid ett bord af guld med gudars nektarskålar, och jag
tyckte att det var Hebe, Olympens älskling, som passade
upp. Många morgnar hafva randats sedan den morgonen,
men ännu ser jag min Hebe, hur hon sväfvar kring bordet i
sin svarta sidenldädning, något snäf efter den tidens mod —
ett mod som likväl icke gick ut på att dölja eller
bortblanda formernas skönhet; jag ser ännu den lilla livita
spetsmössan, ur hvars burr af glänsande blonder några små
törnrosknoppar stucko fram, som ur en krans af daggens
silfverperlor, innan ännu den hvita dimman, rabatternas
tunna slöja, ryckes bort af en nyfiken sol. Och detta något
bleka, men så obeskrifligt fina och intagande ansigte, hvilket
rörde sig mellan mig och solen, likt en hvit dufva, som,
skiftande af röda och blå färger, hvilka endast lånas af
mumiens purpur och ögats emalj, utbreder sina vingar,
liksom ville hon skydda sin kärleks föremål på jorden.
Det var för mycket — för mycket redan för en konung
eller en stor skådespelare. Hur mycket mera då för
håboist-sonen, för en teaterelev som, måhända i stället för att
uppträda på den höga koturnen, var af ödet dömd att
draga utanstöflar på för att icke förkyla fotterna i
sufflör-luckan 1
»Vi skola alltid vara tillsammans,» yttrade min Hebe,
under det hon slog kaffet i min kopp, »vi skola tänka och
studera tillsammans, vi skola gå långt på den bana som
blifvit vår lefnads mål, och verlden, när den en dag beundrar
vår talang, skall glömma att. . .»
Hon afbröts af en knackning på dörren.
»För all del, släpp ingen inl» ropade hon förskräckt.
Jag var i ett språng vid dörren och kom lagom för
att hindra gästgifvaren att klifva in. Hans ärende var att
be mig följa sig till länsmannen, som nyss anländt och
Bilder ur verkligheten. III. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
