Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afgrunden i Askersund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till efter omständigheterna. Men bland de scener, hvilka
alltid bibehöllos oförändrade såsom de mest effektfulla, voro
de, hvaruti vålnaden af Hamlets fader uppträder. Nu var
det hus, hvaruti vi skulle spela, ett vanligt uthus med
jordgolf, och då det icke var tillfälle att anskaffa ett
upp-höjdt teatergolf med fallucka, huru skulle man då bära sig
åt i den scenen, der vålnaden sjunker genom jorden och
försvinner? Jo, vår direktör, hvilken aldrig var rådlös, lät
på det ställe der vålnaden borde sjunka helt enkelt gräfva
en grop och betäcka den med ett trälock, som vålnaden
först, men så obemärkt som möjligt för åskådaren, skulle
sparka undan, innan han hoppade ner i afgrunden.
Med dystra blickar betraktade jag vid första
repetitionen denna grop, ty det var jag som skulle utföra
vålnadens roll.
»Herr hofsekter,» sade jag, »jag håller godt mina tre
alnar, men afgrunden bara två.»
»Herrn får huka ned sig,» tillrådde Berggren; »det
duger inte att vara beqväm vid en landsortsteater.»
Hvad var att göra? Jag repeterade så godt jag kunde
och lyckades slutligen vinna min direktörs bifall. Aftonen
för sjelfva representationen var inne, och den improviserade
teatersalongen ganska tätt besatt. Hamlet är för allmänt
bekant att här behöfva skildras. Jag inskränker mig derför
till slutet af scenen mellan vålnaden och Hamlet, som
utfördes af Berggren sjelf.
»Lysmasken förkunnar redan morgonen,» deklamerade jag
med den ihåliga röst som anstår en vålnad ur afgrunden,
under det jag närmade mig locket på gropen; »dess matta
sken förbleknar mer och mer. Farväl, min son, farväl och
glöm ej mig!»
Dervid sparkade jag undan locket och hoppade ner i
gropen. Men »usch!» skrek jag till och for blixtsnabbt upp
igen, höjande mig på begge händerna ett godt stycke öfver
gropen, till publikens stora förvåning. Sjelfva Hamlet
förlorade vid detta tvära återseende af sin far för ett
ögonblick kontenansen. Han stirrade på mig som på en förryckt,
ehuru det egentligen var han som, enligt rollen, borde vara
det. Men det andra ögonblicket var Hamlet nära mig och
hviskade:
»Kryp ner, för all del, kryp ner!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
