Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Middagsorgier och en graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till åren, men sprittande glad som en sextonårig flicka,
samma intagande Cendrillon som förr, med flere andra,
alla eldade af snille och champagne, ett fyrverkeri af glädje
och qvickhet, men alla borta nu, borta för längese’n och
för evigt.
Jag satt tyst och var bara öra på en stol nära dörren
till salongen, och på en annan stol bredvid mig satt broder
Jean, några år yngre än Emilie och jag, som voro
jemn-åriga. Jean hade, som vanligt, tagit något för mycket för
sig vid bordet och stirrade med orörliga ögon på ljusen i
kronan. Man hade druckit kaffe, och jag såg en stor bål
med rhenskt och champagne bäras in. Jag hörde den
mottagas med ett jublande hurra, då i detsamma Emilie
Högqvist närmade sig oss der vi sutto vid dörren. Nyss
strålande glad, syntes hon nu mulen och sorgsen, och några
tårar trillade fram ur hennes undersköna ögon.
»Jean!» sade hon halfhögt, »vet du hvad det är för
dag i dag?»
Jean stirrade fortfarande på kronan och svarade intet.
»Jo,» fortfor Emilie med tilltagande rörelse, »det är
vår mors dödsdag.»
»Hå f-nl» svarade ändtligen broder Jean.
»Fyl» yttrade Emilie förtrytsamt; »dock,» tilläde hon
vemodigt, »jag hade ju nästan glömt den jag också. Vi
glömma de döda för de lefvande, liksom de lefvande en
gång skola glömma oss. Jean, vi måste genast besöka vår
mors graf. Bäste Ekström, för ut honom och laga att han
är i ordning, jag kommer strax.»
Jag förde Jean ut i det yttre rummet och fick med
möda på honom pels och galoscher. Efter en stund visade
sig Emilie ånyo i salen, men i djupaste sorgdrägt. Från
salongen hördes fortfarande klang af glas och rop af glada
röster.
Snart sutto Emilie, Jean och jag, som hon bedt följa
med, i en täckt rack, jagande af åt Norrtull. Sofvande
lutade sig broder Jean mot mig, och tyst satt Emilie under
hela vägen. Blott en enda gång bröt hon denna tystnad.
»Ekström kände ju min mor?» frågade hon.
»Ja,» svarade jag, men mera hvarken ville eller kunde
jag då svara, efter hvad jag nu vill minnas. Men det
minnes jag bestämdt, att jag djupt i min själ bad himlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
