Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett spektakel utom ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid satt jag qvar på källaren under hela första
pjesen, betraktande den s. k. teaterströmmen, hvilken mellan
akterna gick in och ut; men när den sista brusade sin väg,
följde jag med den. Man gaf till efterpjes den täcka
operetten Alphyddan af Adam, deruti recettagaren uppträdde i
Daniels parti.
Jag inträdde ånyo i min loge. Men oaktadt mina
grymma anslag nyss, hade jag icke hjerta att återtaga min
plats nära henne. Jag bad derför en af dem, hvilka innehade
andra bänken i logen, att byta plats med mig, hvilket också
skedde. Det var således endast hattkullen och plymen jag
nu fick se, och som den sköna icke en enda gång vände
om sitt hufvud, hade jag säkerligen på hela aftonen ej fått
återse hennes ansigte, om icke en händelse inträffat, som
väl ingen kunnat förutse.
Ridån gick upp, och alla hade sina ögon vända åt
scenen, utom jag, som, något beklämd om hjertat och icke
så litet drömmande, oupphörligen fixerade den der hatten
med blåhvita plymen. Men snart väcktes jag ur min dröm
af en skrattsalva’ och en applåd, begge alldeles för gälla
och stormande för en vanlig scenisk företeelse. Nu riktade
äfven jag mina ögon mot scenen, och hvad jag då såg är
minnesvärdt.
Det hade nämligen händt, att i den scen, der
soldaterna, efter att ha plundrat den unga alpflickans visthus,
inrusa med sin fångst, hvaribland äfven några burar med
höns, dörren till en af burarne råkat springa upp och
der-igenom beredt tillfälle för en tupp och fyra hönor att lemna
sin griljerade loge och beträda den kungl. tiljan,
öfver-kacklande soldatkören under det lifligaste gestikulerande med
vingarne. Det var dessa oväntade artister som publiken på
ett så smickrande sätt mottagit.
Men då de icke gerna kunde betraktas annorlunda än
som debutanter, hur fullfjädrade de än voro, så var det
väl förlåtligt, om de sprungo kring som yra höns. Den enda
med någon teatervana var tuppen, ett ståtligt djur med
gulbruna fjädrar. Majestätiskt skred han från den ena sidan
af teatern till den andra, något på sned kanske, men hade
den fina takten att aldrig vända stjerten åt publiken. Ibland
stannade han och stod då långa stunden på ett ben, något
som ingen dansör gör efter.
Bilder ur verkligheten. III 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
