Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett spektakel utom ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kukelikul» gol han slutligen, i det han blickade upp mot
salongskronan, den han kanske tog för den uppgående solen.
Detta enkla recitativ belönades med en ny bifallsstorm.
Men ingenting är så farligt för nybörjare som ett
öfver-drifvet bifall. Man inbillar sig genast vara någonting
full-ändadt, man häfver sig, skjuter fram kräfvan och flyger
slutligen högre än vingarne bära, och det var just hvad de
stackars hönsen gjorde. De flögo som galna både kring
scenen och salongen. Två hönor rände rakt in i den
kungliga logen, inbillande sig redan vara hofsångerskor, men,
jagade derifrån, togo de sin tillflykt upp till femte raden,
der de spårlöst försvunno. De som råka i hopens händer,
nog vet man hur det går med dem.
Den galnaste var tuppen, men så hade han också varit
den mest firade. Liksom örnen höjer sig mot solen, höjde
han sig mot teaterkronan, trasslade in sig der bland
lamporna och svedde både stjert och vingar. Det var på en
gång ömkligt och löjligt att se, huru han sedan flög salongen
omkring och anställde hvar han for fram en gruflig förödelse
på fruntimrens toaletter, i synnerhet utefter första raden.
Ett nödrop af qvinnor trängde genom salongen, och
dertill kom en basröst med de förfärande orden: »Elden är
lös! Elden är lös!»
Man vet, hvilken panisk förskräckelse dessa ord
åstadkomma, i synnerhet inom murarne af en teater. Folk rusade
ut från parterrer och loger, det blef ett hiskligt väsen, och
man var döf för förståndigt folks varnande och lugnande ord.
Bland dem som togo sig värst af den allmänna
villervallan var hon, mina tankars föremål den aftonen. Hon
föll i vanmakt. Ögonblickligen var jag hos henne och bar
henne ut i korridoren. Efter stora ansträngningar lyckades
det mig att med henne på mina armar bana mig väg genom
trängseln ut på gatan. Der sprang jag med min börda mellan
de väntande ekipagen och fick slutligen sigte på hennes.
»Generalskan är sjuk!» ropade jag till kusken.
Snart fick jag henne i vagnen, der jag tog plats vid
hennes sida, ty jag kunde ju icke lemna henne allena i detta
tillstånd. Vagnen satte sig i rörelse. Det töfvade dock ej
länge förrän min dam kom sig före igen.
»Men hvar är jag!» yttrade hon svagt; »ah, det var
sannt, det var en ryslig afton! Är det du, Fritz?» frågade
hon, sökande i mörkret min hand, den hon också fick tag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
