Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marmorbruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
venster om vägen, såg jag en person mera springande än
gående komma mot oss. Det var, på närmare håll sedd,
en högväxt herre i resdrägt och uniformsmössa.
»Ursäkta,» ropade han till mig mycket andtruten,
»kommer herrn från Rotebro?»
»Ja.»
»Har herrn mött något ungt bättre fruntimmer med
hermelinskrage och muff af samma skinn?» frågade han
vidare.
»Nej.»
»Har herrn tappat något fruntimmer?» frågade bror
Jean, som vaknat; »vänta till våren, då snön smälter bort,
så hittar herrn nog rätt på henne igen.»
»Hvad pratar herrn för slag!» röt den främmande, i
det han tittade in i kuren.
Jag stirrade på de yfviga svarta polisonger, hvilka
bekransade mannens ansigte. Det var bestämdt grefven och
kommendörkaptenen. Sedan jag ånyo försäkrat, att jag på
vägen från Rotebro icke mött ett enda fruntimmer, gaf jag
hästen en snärt, och det bar af framåt. Vid lasarettet, der
jag fann stående en stor täckrack och vid hästarne en
skjutsbonde med handen på ena örat, höll jag och ställde några
frågor till bonden. Jag fick då veta, att han skjutsat från
Rotebro ett herrskap, som af sin egen kusk kallades grefven
och grefvinnan; att grefven befallt hålla vid lasarettet och
ensam gått upp dit för något ärendes skull, men att kusken
begagnat tillfallet och gått in på krogen; att grefven, när
han efter någon stund kommit igen, hållit ett omenskligt
väsen först för det att kusken var full och sedan för det
att racken var tom. Skjutsbonden, som hela tiden suttit
på kuskbocken och endast haft ögon för sina hästar, kunde
icke begripa hur det hängde ihop med hela saken, men
var fullt och fast öfvertygad derom, att hin håle af misstag
tagit grefvinnan i stället för grefven, den han önskade allt
möjligt ondt, dervid visande ett öra temligen rödt och
uppsvullet.
Sammanställande denna besynnerliga händelse med hvad
jag aftonen förut hört af Emilie Högqvist, fann jag första
scenen till en huslig tragedi redan gifven. Men då jag icke
hade med det sorgspelet att göra, vände jag lasarettet ryggen
och fortsatte min väg. Många famnar hade jag dock icke
kört, förrän jag mötte en karl i livré, förmodligen grefvens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
