Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - General Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ursäkta att jag ligger, var god sitt ner! Hvem är
herrn, och hvad står på?» frågade generalen, ty det var han.
Jag tog plats på en stol närmast dörren och började
omtala det äfventyr, som läsaren redan känner, begynnande
från och med bröllopsscenen vid Stora Trädgårdsgatan i
Stockholm till och med scenen på Upsala gästgifvaregård. Jag
fick tala till slut. Generalen lyssnade, utan att afbryta mig.
Under det jag afgaf min berättelse, märkte jag ymnigt
med tårar i generalens ögon. En gammal general som
gråter måste vara ett undantag, och general Hård var
verkligen ett sådant, efter hvad jag sedan fick höra. Han var
en af de känsligaste och älskvärdaste gubbar på sin tid.
Efter sitt utträde ur krigstjensten hade han egnat sitt lif
åt vitterhet och skön konst och ansågs för en Mecenas
deruti. I synnerhet betagen i musik, försummade han aldrig
någon konsert eller soaré i Upsala, der han tillbragte
återstoden af sin lefnad. Man var säker på att finna honom
på första bänken i konsertsalen, der han satt med tårar i
ögonen från början till slut. Han lärer ha gråtit natt och
dag alltsedan han hörde Jenny Lind. Dock skall han icke
ha varit lika blöt af sig den tiden han lyssnade till kulornas
musik och sjelf hade sin stämma i den konserten.
På min berättelse följde en lång tystnad, hvarunder
generalen oafbrutet betraktade mig med sina små fuktiga
ögon. Slutligen såg jag honom fatta en ringklocka, hvilken
stod på nattbordet vid sängen, och ringa. Betjenten som
fört mig in visade sig i dörren.
»Mina kläder, Anderson, jag måste tidigt upp i dag,»
yttrade generalen.
Anderson aflägsnade sig. Jag reste mig från stolen
och gjorde min af att taga afsked.
»Ni nämnde, min unge herre, att ni är vid Berggrens
teater,» yttrade generalen till mig.
»Ja, herr general.»
»Ger man musikpjeser vid Berggrens teater?» frågade han.
»Ja, flere; men våra resurser äro inte stora.»
»Hvilka ger man då?»
»Åhjo, Gubben i Bergsbygden.»
»Såå . . . D’Alayrac har alltid varit en af mina favoriter.»
»Vi ha äfven gifvit Två ord.»
»Godt! Ha ni aldrig uppfört Slottet Montenero?»
» Ofta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
