Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är inte alltid jag förmår räcka någon min hand,»
yttrade Emilie Högqvist. »Ibland äro mina armar som
förlamade, och nog är det hårdt att med egen hand icke
kunna aftorka sina tårar. Dock, man får trösta sig med
törnet för de rosors skull man en gång haft. Men nog
derom, ni kommer verkligen, bästa Ekström, som ni vore
efterskickad. Bror Jean skördar, som ni vet, riktiga
triumfer på Nya teatern; skådespelaren går framåt, men,
tyvärr, menniskan oupphörligt tillbaka, och säkerligen skola
de aldrig mötas. Sedan jag betalt för honom den ena
summan efter den andra, blef han ånyo bysatt i går. Jag
skickade genast i morse för att lösa ut honom; men mitt
bud hade den oförsigtigheten att lemna penningarne i hans
egen hand, och följden blef att han, i stället för att använda
dem för sin frihet, genast bjöd alla sina olyckskamrater på
gäldstugan till middag, och till mig skickade han detta
kostliga bref. Men läs sjelf hvad den ohjelpligaste bland
menniskor skrifver!»
Hon räckte mig en nedsuddad papperslapp, på hvilken
jag läste följande:
»Goda syster Emilie!
Tack för kontantibus in manibus, så välkomna för den
som lefver in floribus. Jag har på långa tider icke haft
så trefligt som här; jag riktigt förebrår mig att jag så länge
misskänt detta ställe, som är vida bättre än sitt rykte. Här
lefver man i lugn och har vakt vid porten, så man icke
blir öfverlupen af obehöriga personer, och tager man sig ett
glas för mycket, så riskerar man inte att falla ut genom
fönstret och bryta halsen af sig, tack vare de bastanta
jern-gallren. Jag har så många gånger hört dig prisa söderns
blida luftstreck, och du kan derför gerna unna mig, som
nu är ett stycke på vägen, att ostörd få njuta deraf.
Här råder full harmoni, och det är ju naturligt, ty
alla äro vi hitförda af samma intresse, d. v. s. femtio
procent, och alla äro vi lifvade af samma anda, d. v. s. att
aldrig betala en vitten, och något som måste höja oss öfver
vanliga menniskor, det är att man alltid tager oss på den
qvist man sätter oss. I dag gifver jag en fest till din, den
svenska sånggudinnans ära; din skål först och sist!
»En jungfru sångmön är och ej en nunna,
Som tror och känner hvad hon aldrig såg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
