Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla äro vi dina beundrare, och en af oss påstår till
och med, att han ruinerat sig på teaterbiljetter endast för
att se dig som Maria Stuart. Den ene ville vara
stupstocken, på hvilken Maria lägger sitt hufvud, den andra
bilan som faller på hennes hals. För att få kyssa spåret
efter din fot uppofirade alla gerna hela sin egendom så lös
som fast. Du hör hur tokiga vi äro, och den som är
tokig är lycklig. Goda, älskade syster! Jag har gjort dig
många bekymmer, men nu kan du vara lugn, sedan du
vet mig vara i säkerhet, och kan man bjuda någon större
än kungl. maj:ts och kronans bommar och lås? Gillbyhof
vid frukosttiden.
Din otacksamme, men hjertligt tillgifne
Jean.»
»Gerna för mig skulle han få sitta der tills han
ledsnade,» återtog Emilie; »men saken är den, att i morgon
afton gifves för första gången på Nya teatern ett nytt
lustspel och svenskt original, deri Jean- har hufvudrolen. Den
stackars författaren, som anser pjesens öde helt och hållet
bero af Jean, är alldeles förtviflad, och derför måste Jean
ut, antingen han vill eller ej.»
»Jag far genast till honom,» sade jag.
»I morgon bittida är bäst. I afton rår ingen på honom;
men nykter är han, som ni vet, spak som ett lam.»
»Hur hårdt att ha en enda bror och blott ha sorg af
honom!» suckade den stackars systern. »Har jag då inte
nog af lidande redan! Men om det är ett straff för hvad
jag brutit, tåligt böjer jag mig då under det. Och hvem
vet,» tilläde hon efter en stunds tystnad, »hvem vet, om
inte sorgen och plågan enkom äro till för att göra
skils-messan från lifvet lättare än den annars skulle vara . . . Seså,
nu fuktas mina ögon igen. Tag duken der, min vän, och
stryk bort dessa tårar... de lätta mitt hjerta, men skymma
bort solen för mig.»
Jag gjorde som hon bad. Men derefter vek jag hop
duken och gömde den vid mitt bröst. Emilie Högqvist
smålog dervid mot mig.
Sådana tårar borde aldrig glömmas, sådana småleenden
aldrig dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
