Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET HEMSKA HUSET.
45
Efter någon ytterligare ordvexling spände vi stålsko
från fot och begåfvo oss genast till Ladugårdslandet, ty
hans gränd var Nybergs gränd, der jag förut icke varit. För
öfrigt var jag den tiden fullkomligt främmande för denna
aflägsna trakt af hufvudstaden. Gränden, i hvilken man
inkommer från Qvartersgatan, är kort och smal, har aldrig
varit stenlagd och är det ej heller i dag. Flär och der
uppskjuta små stenknölar, som röja, att man befinner sig på
en berghäll, hvilken, stupande mot norr, bildar en temligen
tvärbrant backe. Hela gränden och i synnerhet backen voro
då betäckta af den jemnaste svallis, så att nog var det fält
för vår täflan. Olle Lund och jag spände ånyo på oss våra
skridskor, och det bar af för oss begge utför backen med
samma fart. Men när vi skulle uppför igen, kom alltid
Olle ett långt stycke före mig. En ödla kunde icke lättare
kila af än han. Backen afbröts af det höga planket kring
en större s. k. malmgård, hvilken då egdes af ett bergsråd
Sanderhjelm, gift med en ättling af den berömde Polhem,
som anlagt gården och sjelf planterat den stora eken, som
ännu i dag bär hans namn. När jag efter farten utför
backen stötte emot det der höga planket, kunde jag väl
aldrig ana, att detta plank en gång skulle bli mitt, eller att
jag under den senare delen af mitt lif skulle bli en af de
närmare grannarne till det hemska huset.
Sedan Olle Lund och jag flere gånger och med samma
resultat frestat våra krafter, gaf jag striden förlorad och
tog af mig skridskorna för att gå. Det var också långt
lidet på qvällen. Klockan närmade sig åtta, och kölden
knäppte allt hårdare till.
»Det är en ruskig gränd du bor i,» anmärkte jag med
en blick på de oansenliga hus som der finnas, dels af trä
och dels af sten, för tillfället belysta af två smärre lyktor
af den gamla, numera aflagda sorten och som på sin tid
kallades »vargögonen», ett namn, som de onekligen gjorde
skäl för.
»Jaså, du tycker att gränden är ruskig,» yttrade Olle
Lund.
»Den är ju så smal.»
»Men så är den så mycket kortare,» sade han; »men
hade du kommit uppför backen, i stället för att stå som
om du trampade surkål, så hade nog gränden varit både
bredare och längre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
