Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erinrar jag mig mycket väl, att sagan om skatten och
draken da lifligt framstod för mina sinnen.
»Här är skatten, men hvar är draken?» mumlade jag
för mig sjelf och såg mig ängsligt omkring.
Alltför snart fick jag svar på denna fråga, ty helt nära
bakom mig och Olle Lund visade sig icke blott en, utan
två drakar, en man och en qvinna med krithvita ansigten
och nattsvarta ögon. De hade inkommit så ljudlöst, att vi
icke hört dem. Darrande i alla leder, reste jag mig . upp,
och Olle Lund, som nästan halfsofvande legat öfver kistan,
reste sig äfven. Hans ansigte blossade icke mer, det var
blekt; han hade blifvit spiknykter igen.
»Satanas 1 Hvad är det här!» röt mannen till, i det han
spände sina ögon i mig; »ormunge, hvad vill det här säga!»
tilläde han, i det han grep Olle om ena armen och slängde
honom mot skärmen, så att denna nära fallit öfverända.
Qvinnan sade intet, men hon tycktes vilja sluka mig
icke blott med ögonen, utan äfven med munnen, som stod
vidöppen. Gapet på en haj med friska tänder måste vara
hemskt att åse; men vida hemskare är bestämdt gapet på
en menniska som inga tänder har. Det är en bild af det
evfga mörkret.
Mannen, som ånyo fattat Olle om armen, närmade sig
nu mig och grep med kraften af ett skrufstäd äfven om
min ena arm. Derefter och utan att säga ett ord förde
han oss begge utom skärmen och till soffan, der han djupt
tryckte oss ned.
»Rör er icke ur stället,» befalde han med dof stämma,
»så kärt det är edra halsar att icke få svälja spetsen af
min knif!»
Denna uppmaning behöfdes icke hvad mig beträffade,
ty utan att ännu rätt kunna förklara orsaken, kände jag
en isande köld genom hela min kropp, och jag föreföll
mig sjelf som en isstod, oförmögen att röra ett finger. Hur
det var med Olle Lund, som satt bredvid mig på soffan,
såg jag ej; men jag såg, att qvinnan förde sin mun tätt
intill mannens öra, liksom för att tillhviska honom något,
hvarefter han gick ut. Snart hörde jag porten på planket
gnälla på sina rostiga hakar och det grofva låset gnissla
för en nyckel, som läste till. Medan mannen var ute,
närmade sig qvinnan oss och stannade framför min kamrat på
soffan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
