Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men herrskapsbarnet, rosenkinden med fina spetsmössan,
det behöfde! Vid dessa ord var det något som perlade,
som skymde för våra ögon. Hvad som skymde skar oss i
hjertat, men gjorde våra hjertan godt.
Emellertid hade hennes bild så djupt inpräglat sig i
våra sinnen, att, oaktadt många år förflutit sedan den stund
jag nyss beskrifvit och under hvilken tid hon, liksom vi,
naturligtvis undergått mycken förändring, vi likväl icke
desto mindre kände igen henne. Hon var då gift med en
fattig skomakare, som hade sin verkstad i den s. k.
Holrn-grenska gården vid Clara vestra kyrkogata. Hon hade redan
varit gift öfver tio år, hade stort hushåll, många barn att
draga fram i fattigdom; men hennes hem var som ett
tempel, helgadt och invigdt åt alla en husmoders dygder.
Hon var ej mer den lidande blomman. Utvecklingen var gjord
och vilkoret för densamma behöfdes följaktligen icke mer.
Hon var glad, strålande, skön, fast hon aldrig varit hvad
man kallar vacker. Nog af, allt var nu idel dubbelblom
och färgfulländning, och som blomman var, så blef frukten.
Hon uppfostrade sina barn till goda och redliga menniskor,
ty hon kände den rätta uppfostringsmetoden. Boken, hvari
hon studerat den, var hennes eget lif, hennes egen barndom.
Jag vet ej, om hon lefver än. Men är hon död, så
måtte dödens engel ha funnit henne leende, lycklig och nöjd
— nöjd i döden som i lifvet.
Längre är ej historien om den lidande blomman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
