Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följaktligen icke blond, såsom jungfru Augusta Lindgren
var, efter hvad vi redan veta.
Sedan saken blifvit öfverlemnad åt polisen och fem
hundra riksdaler utlofvade åt den som upptäckte tjufven,
återstod för närvarande ingenting annat för Palm än att resa
hem till landet, denna gång utan ur och plånbok, men nästan
mer förargad på sig sjelf än på tjufven, derför att han så
lätt låtit locka sig i fällan. Inom sig sjelf kunde han icke
neka för, att det var det der vackra ansigtet, och i synnerhet
de der rika blonda lockarna, som dragit honom med sig.
Särskildt var han förargad deröfver, att man icke helt och
hållet velat tro på hans egna uppgifter. Sjelfva den
beskedliga fru Sandberg hade icke kunnat underlåta att något
draga på mun, när han berättade, huru den vackra
för-bryterskan varit honom till mötes, när han kom hem och
lyst honom upp. Polismästaren hade grinat honom midt i
synen och sagt:
»Den som inqvarterar sig i Kolmätargränd får skylla
sig sjelf. Herrn begriper ej, hur någon kunnat komma åt
plånboken, som var gömd så väl. Men ingenting är lättare
för en ung vacker flicka än att komma åt både hvad som
ligger under och öfver örngottet.»
Palm nästan ångrade, att han angifvit en sak som väckt
anledning till misstydningar, hvilka spredo ett visst löje
öfver honom sjelf. Hemma kunde han dock fritt ge sitt
hjerta luft och omtala allt, ty hans vänner, liksom hans
tjenare, skulle icke håna honom. Strax efter middagen inkom
till honom hans gamla hushållerska, stängde med en viss
varsamhet dörren efter sig och yttrade med låg stämma:
»Herr patron, jag vet hur orätt det är att misstänka
någon, men det vore också orätt att tiga, ty när patron vid
middagsbordet omtalade de otäcka drömmarna patron hade
på det der rysliga stället, kom jag att betrakta inspektorn,
och då såg jag tydligt, att så ofta patron nämnde honom
bland dem som syntes i drömmen, så skiftade han färg,
vardt än blek, än röd och förde serveten till mun och
ögon, liksom behöfde han äfven torka ögonen. Annars är
han minsann inte så noga med att begagna servet, utan
stryker helst af sig på duken. Man bör aldrig förakta
drömmar, ty mången gång äro de en vink från Vår Herre.»
Palm satt en stund tankfull. Slutligen bad han sin
hushållerska hålla inne med denna misstanke, dels derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
