Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmade oss någon gång till hvarandra, och för öfrigt
respekterade jag i honom en öfverlägsenhet, delande fullkomligt
deras omdöme som förespådde att Holmerz, i fall han finge
lefva, skulle sluta på öfversta trappstegen af samhället. Han
var dessutom ekonomiskt oberoende.
När Holmerz den der höstaftonen besökte mig, hade
jag icke sett honom på flere veckor. Jag fann hvarken
hans blick så glänsande eller hans kind så blomstrande som
förr, ty utan att vara hvad man kallar vacker karl hade
han dock ett yttre, som äfven vid första ögonkastet
fördelaktigt intog. Vanligtvis hade jag funnit honom vid bästa
lynne, men deraf fanns nu ej ett spår. Han var lika mulen
som årstiden.
»Har du varit sjuk?» var derför min första fråga.
»Åh, bagatell!» svarade han; »hösten har det med sig . . .
Jaså, du läser den här?» tilläde han, fattande en bok, som
låg på mitt bord, och bläddrade deruti.
Boken var »Candide ou L’optimisme par Voltaire».
»Högst eget att jag just nu skulle få tag i denna bok,
den jag så många gånger läst under min studenttid,»
yttrade Holmerz. »Känner du en ståtligare verldsironi än
denna? Hvem har klarare och skarpsinnigare än Voltaire
skildrat det befängda, eller verlden sådan den är? Och på
samma gång hvem har misslyckats mer vid skildringen af
verldens lycka? Hvad vet han om sitt Eldorado annat än
att fåren der ha röd ull och att landsvägarna äro af
guldsand, för att icke tala om krogarna, der man får äta och
dricka för intet?»
Dervid kastade han boken ifrån sig och satt en stund
tyst med begge armbågarna på bordet och hufvudet hvilande
i händerna. Jag gjorde honom flere frågor äfven om saker,
som jag visste honom vara mest intresserad af; men han
iakttog samma envisa tystnad. Då och då drog han fram
sitt fickur och betraktade det noga, hvarefter han återtog
samma ställning framför bordet.
Så hade fortgått ungefär en halftimme, då han ånyo
såg på sitt ur.
»Hon är sju,» mumlade han och reste sig från bordet.
»Hör du,» frågade han efter några sekunders paus, »är du
road af att se brudar?»
»Åh, nog vet jag det som är roligare,» svarade jag.
»Nemligen att se sin egen?»
Bilder ur verkligheten. IV. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
