Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett henne ute på gatorna, och ingen mottogs af familjen,
utom på bestämda timmar mannens disciplar.
Efter tio års vistande i Upsala föddes en dotter, men
hennes födelse kostade modern lifvet. Mathilde, så hette
dottern, växte upp »skönare än den skönaste ros», såsom den
gamle studenten uttryckte sig, och hon hade ingen annan
lärare än sin fader, hvilken också länge var hennes enda
sällskap. Beskrifningen öfver henne, sådan den gamle
studenten gifvit mig den, var verkligen så målande, att när jag
i sessionssalen inom Palais de justice såg den unga sköna
damen, föreföll det mig, som borde mademoiselle Mathilde
de Betune både till gestalt och ansigte liknat henne. Det
kan, som man vet, i oändlighet gå samma hufvuddrag eller
tycke genom samma familj.
En sådan skönhet kunde omöjligen bli obemärkt i
Upsala. Den unga Mathilde bjöds öfverallt i societeten,
men hindrades ständigt af sin fader att antaga bjudningarna.
Men han kunde icke hindra, att serenader bittida och sent
gåfvos af studenterna utanför dotterns fönster. Fadern
beklagade sig öfver, att han icke fick nattro. Äfven dottern
stördes i sin sömn, men beklagade sig icke. Hennes ögon
strålade till och med klarare efter sådana nätter, dessa
underbara mörka ögon, som den gamle studenten icke kunde
tala om utan att bli vältalig, ehuru han eljest var fåordig
och dertill torr som ett utslitet pergament.
En dag yppade Mathilde för sin far, att hon förälskat
sig i första tenoren i en af serenadqvartetterna, en student
af Södermanlands nation med namnet Holmin, hvilken bodde
i samma hus som monsieur de Betune, en ung hygglig man
som studerade till prest. Prestkandidater ha alltid brådtom
att förlofva sig. Brödkakan är nära och säker, men väl
liten, och monsieur de Betune tyckte, att den var alldeles
för liten, och om den äfven varit så stor och välsignelserik
som ett af de fem bjuggbröd, hvarom skriften talar, så skulle
han ändock ha satt sig emot detta parti af skäl, dem man
först någon tid efteråt fick lära känna. Ännu visste ingen,
att det fanns en hertiginna i Upsala, och hertiginnan visste
det icke ens sjelf. Monsieur de Betune hade hållit sin dotter
i fullkomlig okunnighet om sin börd.
»Har han formligen begärt er hand, mademoiselle?»
frågade monsieur de Betune.
»Ja, min far,» svarade mademoiselle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
