Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämma majoren till domstol, och ryttmästaren uppdrogs att
uppsätta stämningen.
I denna förekom bland annat följande: »Det hade varit
mig lätt att ur min verkstad utkalla minst ett dussin
cy-kloper, de der kunnat mala herr majoren och riddaren till
den finaste stybb.»
»Förbannadt bra hvad stybben anbelangarl» afbröt
smedsmästaren, som uppmärksamt afhört uppläsningen; »men
hvad är cykloper för slag?»
»Jo,» förklarade ryttmästaren, »de voro gesäller hos
guden Vulkanus, som var den förste smedsmästare i verlden.»
»Har det funnits en gud blani smederna!» ropade
mästaren storögd; »då var han väl minst ålderman. Jag
tycker just hvad vår ålderman Ekberg skulle sätta näsan i
vädret, om han visste det. Nå, och de der cykloperna?»
»De voro också ett slags gudomligheter, fast de bara
hade ett öga, liksom jag. Men det satt dock midt i pannan,
hvilket onekligen är mera symmetriskt.»
»Också de gudomligheter!» utropade mästaren; »men,
för tusan, herre, tala inte om det för dem, för då bär det
rakt åt fanders; då kan jag inte reda mig det ringaste med
de ulfvarna.»
Huruvida Vulkanus och hans cykloper gjorde samma
effekt inför dåvarande kämnersrätten, känner jag deremot icke.
En vinterafton hemkom till oss ryttmästaren med ärret.
Han såg då mycket frusen och lidande ut. Min mor lät
duka upp qvällsvard för honom, och han smakade på maten,
men förmådde ingenting förtära. Jag minnes ej nu, huru
samtalet föll sig, men den stackars mannen kom då
ändt-ligen att något lyfta på den slöja, som dolde hans förflutna
lif. Under stunder af vemod, i synnerhet vid tanken på ett
snart förestående slut, talar man gerna om det förflutna.
Det är som erfore man då ett oemotståndligt behof att
meddela något som kunde dröja qvar, när man sjelf icke
mera finnes.
De senaste åren af sin tjenstgöring och under den
långa tiden mellan mötena hade ryttmästaren vistats i ett
förnämt och rikt hus på landet. Det var den tiden mycket
vanligt och torde väl äfven till någon del vara det ännu i
dag, att ogifta officerare af indelta armén under de långa
ferierna uppehöllo sig hos förmögnare familjer på landsbygden.
De utgjorde hos dessa ett angenämt och behöfligt sällskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
