Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modige bocken stretar mot af alla krafter. Midt under detta
envig slår sig guldsmeden sjelf för pannan och ger till ett
rop, som skallar genom skogen. Han har fått en idé, en ny,
en ljus idé, och ögonblickligen vändande sin motståndare
ryggen, ilar han mot torparkojan, ytterligare påskyndad af
bocken, hvilken med sådan kraft ansätter den flyende, att
denne nästan framstupa inkommer i stugan.
»Hvem rår om bocken derute?» frågar han, ifrig och
andtruten.
»Hå kors, det är väl våran det,» svarar torparhustrun.
»Hvad begär ni för bocken? Jag vill köpa bocken!»
fullföljde juveleraren med samma ifver. »Eller rättare, jag vill
köpa hans skägg. Jag ger tjugufyra skilling för skägget.»
Slutet af samtalet derinne blef, att juveleraren och
torparhustrun tillsammans skyndade ut på jagt efter bocken
med hvita skägget, den de snart fingo fatt uti, och inom en
minut låg det vackra silfverhvita skägget i juvelerarens ficka.
Vild lopp den stackars bocken till skogs. Skamflat redan
inför menniskor, hvad skulle han icke då bli, när han åter
träffade sina getter och killingar!
Återfärden till staden, fast utan hatt, blef angenämare
än bortresan. Hemkommen, tog juveleraren de fjorton
ringarna och stängde sig inne med dem, och dagen derpå
bar han sjelf klenoderna till den som beställt dem, fick sin
fulla betalning och dertill en mängd loford för det sinnrika
sätt, hvarpå han förstått infatta salig excellensens hår. En
af de högborna slägtingarna, en dam i djup sorgdrägt, men
strålande af ungdom och skönhet, hade i flere repriser fört
till läpparna den ring, som tillfallit henne, och till och med
lemnat en tår på de silfverhvita stråen.
Juveleraren, den skalken, försäkrar, att han icke utan
den djupaste rörelse kan erinra sig denna vackra scen,
tilläggande:
»Och icke heller kan jag glömma den arma bocken, hur
han stretade emot, under det vi klippte af honom skägget.
Han borde likväl, tycker jag, känt sig smickrad och stolt öfver
den ära, som bereddes honom derigenom att hans skägg,
infattadt i guld, fick linda sig kring de finaste och mest
högborna frökenfingrar och sedan undan för undan gå i arf intill
senaste efterverld. På den ena ringen stod: ’Minne af en
älskad far’, på den andra: ’Minne af en vördad onkel’, med
mera dylikt som kunde kittla fåfängan. Men de äro alls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
