Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det blå sidenförklädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den fjerde en half vägg o. s. v., alla sålunda delegare i hus
för första gången och säkerligen äfven för sista.
Dagen derpå funnos endast grundstenarne qvar. Men
mellan stenarne gapade mot solen en rymlig källare, fyld
med svart stinkande vatten, och på detta vatten — hvem
hade väntat sig det! — flöt en murken ökstock eller eka,
hvars botten, betäckt af halfförmultnad halm och en uttrasad
filt, tydligen röjde, att ekan begagnats till hviloläger.
Man kunde rysa vid blotta tanken på det elände, som
uti denna farkost i »vindlös sjö» sökt hvila och skydd.
Denna i sitt slag märkvärdiga företeelse upplifvade minnet
af de obehagliga och oroande rykten, som för ytterligare ett
årtionde tillbaka voro gängse om Trekanten och några andra
nästen i närheten. Den tiden slog polisen ofta ned i
denna gård, spanande efter stulet gods och förrymda
missdådare, utan att finna något af de senare. Säkert är, att
gick man denna gård förbi om dagen, påskyndade man sina
steg, och man aktade sig att gå dit i skymningen.
Någon egentlig olägenhet af detta misstänkta grannskap
förspordes dock ej, åtminstone den tiden. Antingen följde
Trekantens dåvarande innevånare räfvens natur, som söker
rof fjerran från sin kula, eller också ledo de oförskyldt för
sina företrädares synder. Att bo hyresfritt, men med
menniskors fördömelse öfver sitt hufvud, kan bli en dryg hyra
nog på längden. Det hör till fattigdomens tunga lott att
misstänkas för allt ondt. Der armodet gömmer sin krycka,
der gömmer brottet sina dyrkar och sin knif, heter det.
Men den som känner palatsens historia bör vara skonsam
i sin dom öfver hyddorna.
Dock »ingen rök utan eld». Vid den tiden ungefär
bodde i ett mindre stenhus vid Qvarngatan icke långt ifrån
Trekanten en ung arkitekt vid namn Adolf Welinder. En
sträng vintermorgon fick han af sin städerska veta, att
dörren till hans vedbod blifvit under natten uppbruten och
ved stulen derutur.
»Det är bestämdt de der hankarne i Trekanten,»
upplyste städerskan; »ty spåren af en dragkälke i snön leda
dit. Så hyggliga ha de ändå varit, att de inte lagt vantarne
på sågen, fast den är splitter ny; men låset är alldeles
förstördt.»
Welinder var icke den som ville göra sak för någonting
så obetydligt; men det föll honom in att följa de der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
