Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det blå sidenförklädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spåren i snön, och han såg dem också verkligen försvinna i
porten till det ena af Trekantens begge hus. Det fladdrande
skenet af en brasa trängde genom de små frusna
fönsterrutorna, och granen hördes muntert spraka inifrån. Det
lät i den unge arkitektens öron som ett »välkommen efter,
herr patron!»
Welinder trädde in. Han fann ett rymligt, men ruskigt
kyffe. Personer af begge könen och af olika åldrar lågo på
golfvet utefter väggarna. Några af dem reste sig upp till
hälften och mätte den inträdande med yrvakna blickar.
Brasan flammade från en bristfällig spis, och framför denna
stod en medelålders karl och värmde sina händer.
»Morgens, hvad står på?» frågade karlen, vändande sig
mot Welinder.
»Det ser ut som vi hade gemensam vedbod,» började
denne.
»Gemensam?» upprepade karlen vid spiseln; »inte
underligt då att det blir så fort slut i min.»
»Spåren efter medarne i snön visa tydligt ...»
»Hvad visa de?» inföll karlen. »De visa lika tydligt
derifrån och hit som härifrån och dit. Frågan är blott
hvem som rår om medarne!»
»Jag tycker mig ha sett er förut,» yttrade Welinder.
»Är ni inte murare?»
»Jo visst,» medgaf denne; »åtminstone har jag rang,
heder och vedervärdighet deraf, liksom vissa herrar
byggmästare.»
»Min mening är icke att ställa till något bråk för litet
ved,» förklarade Welinder; »men för god grannsämjas skull
får jag be, att när ni härnäst behöfver några vedpinnar, ni
då säger till, så bespar ni mig åtminstone förlusten af ett
vedbodlås. Det der är ju så billigt, att vi snart borde komma
öfverens, tycker jag.»
»Säga till, jo det vill jag lofva,» yttrade karlen,
skrattande. »Är det fråga om att ge, då ger jag mig sjuhundra
på att det inte finns så mycket som en pinne i boden.
Men saknar man om också blott en enda sticka, då ger jag
mig nittonhundra på att boden varit propp full.»
Vår arkitekt uppsnappade icke mycket af detta
erfarenhetsrön, ty hans ögon hade upptäckt en tretton- eller
fjortonårig flicka, som satt hopkrupen i ett hörn med en stor
hvit katt i famnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
