Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det blå sidenförklädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det stannade ej dervid. Ehuru långt ifrån utmärkt
i sitt fack, och han var nog förståndig att sjelf inse det,
fick han en dag, sin bön förutan, sig ombetrodt ett arbete
så betydligt och lönande, att han knappast drömt sig något
ditåt. Han fann detta lika obegripligt som julklapparne.
Men han fick flere dylika arbeten, och då begrep han. Han
hade haft för litet sjelfförtroende; andra förstodo bättre att
uppskatta honom än han sjelf. Efter vanan går egenkärleken
alltid i borgen som för egen skuld.
Så hade nio eller tio år försvunnit, under hvilken tid
han blifvit en förmögen och ansedd byggmästare, då det en
Annandag påsk föll honom in att besöka en maskerad i
De la Croix’ salong. Omaskerad, såsom karlarne på den
tidens maskerader merendels voro, kom han in midt under
en française och ville smyga sig fram bakom de figurerande,
då han mötte ett par, som, icke hörande till dansen, sökte
bana sig väg på samma sätt som han, ehuru i motsatt
riktning. Kavaljeren, i svarta civila kläder och svart halfmask,
— kanske den ende maskerade herrn på balen — röjde
tydligen en person af högre samhällsställning. Damen, den
han ledde vid armen, bar svart domino, ovanligt dyrbar,
synbarligen af det slag som ej hyres ut.
Vår arkitekt upptäckte snart, att han sjelf blef föremål
för den mest granskande uppmärksamhet från den svarta
dominons sida. Sedan såg han henne föra sin mun intill
sin kavaljers öra, hvarefter äfven denne vände sina blickar
åt samma håll.
»Är det konduktör Welinder jag har den äran att tala
med?» frågade kavaljeren med en viss utländsk brytning.
»Ja, min herre.»
»Haf då den artigheten att konvojera min dam ett
hvarf kring salongen!» fortfor den maskerade; »vi träffas
åter der vi nu befinna oss.»
Det förstås, att Welinder med största nöje antog detta
smickrande uppdrag, och nu hvilade den svarta dominons
arm i hans, i det de begynte sin promenad kring salongen.
Men hvem kunde den svarta dominon vara, och hvarför
anförtroddes hon företrädesvis åt honom? Snart nog trodde
han sig veta hvem hon var. Några aftnar förut hade han
på kungl. teatern under sjelfva representationen sökt en af
aktörerna och då kommit att vexla några ord med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
