Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gården vid Gumshornsgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Känd som en förmögen man, var han icke mindre
bekant för sina egenheter, bland annat för en sparsamhet
nära intill girighetens gräns, utan att just öfverskrida den.
Enhvar gjorde han rätt, men sällan mer. Stundom kunde
han ge någon af gårdsfolket några mått mjöl, men med
sträng tillsägelse att icke tala om det för hustrun. Och
hon, något äldre, men lika sparsam, kunde äfven tillfälligtvis
skänka bort ett qvarter mjölk, men med lika sträng
tillsägelse att ej tala om det för mannen. Så hade de begge
makarne hvar sin hemlighet, den de noga höllo på, för att
icke förlora något i hvarandras ögon.
Söndagseftermiddagarne inbjöd Strandlund sitt tjenstefolk
och andra inom gården boende. Han satt då vid ett
bord, läsande högt en predikan ur någon gammal postilla.
Men på bordet stod då en bål varm punsch. Torr och
långtrådig kunde ibland predikan vara, men med punsch till
gick den väl an.
»Drick så ni bli röda i ansigtet,» brukade han då säga,
ty han ville se omkring sig en varm och upprymd
församling. Men qvällsvarden fick man bestå sig sjelf.
Ett annat af hans nöjen var att, när qvarnen arbetade,
taga plats nära invid den.
»Det är mina vingar,» sade han med förnöjelse, »mina
vingar, som kasta de der långa rörliga skuggorna öfver
trädgårdslanden.»
Han iakttog dock alltid ett väl afpassadt afstånd, ty en
gång var det hardt nära att han, liksom keruberna, fått
sina vingar på ryggen.
Vid tiden för denna lilla berättelse var Strandlund
närmare åttio år än sjutio, liten och spenslig till växten, blåröda
kinder och stripigt, gulhvitt hår, men vid bästa helsa. Sin
yttre menniska brydde han sig minst om. Så t. ex. infann
han sig en dag hos egaren till ett hus, deruti han hade
inteckning. Egaren, som nyss köpt huset och icke kände
Strandlund personligen, tog honom för en tiggare. »Se här
har du en sexstyfversslant (1½ skilling), stackars gubbe, och
adjö med dig!» — »Tackar ödmjukast,» sade Strandlund,
»men det är inte tillräckligt. Jag ska ha femhundranittinio
riksdaler, fyrtiosex och en half skillingar till, ty det är jemnt
halfårsräntan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
