Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gården vid Gumshornsgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta och mycket annat originelt visste man redan om
gubben Strandlund, då han tidigt en morgon fick besök af
församlingens dåvarande kyrkoherde.
»Jag måste upp i banken i dag,» började denne, som
tillika var bankofullmäktig; »men jag erinrade mig lyckligtvis,
att fatalietiden för de gamla riksgäldssedlarne löper ut
i dag och att den, som i dag icke vexlar ut dem mot
bankomynt, förlorar all rätt till betalning!»
»Hvad säger han!» utbrast Strandlund, som aldrig
betitlade någon, utan kallade alla för han eller hon;
»förlorar all rätt till betalning!» upprepade han, skälfvande i
alla leder.
»All laglig rätt åtminstone; sedan beror det af
riksdagens godtfinnande, så att nog är det säkrast att passa på.
Hur är det, har Strandlund riksgäldssedlar?»
»Visst har jag några,» medgaf Strandlund, men mycket
lågmäldt.
»Jag anade det. Nå, plocka fram dem då, så skall jag
ta hand om saken.»
»Gå in till hustru min, medan jag går och ser efter,»
bad Strandlund.
Kyrkoherden efterkom denna begäran. Det boningshus
dessa åldriga makar för egen del bebodde har, liksom de
öfriga, blott en våning, men är något längre och prydligare
än de andra, hvilket just icke vill säga mycket. Men
uråldrigheten tycks vara gemensam för dem alla.
Den åttiåriga gumman mottog sin själasörjare med
vanlig fryntlighet. Församlingens presterskap omfattades
med synnerlig välvilja af henne och hennes man. Också
gälde alltid presternas nyårsuppvaktningar först och främst
Strandlundska gården. När man önskar nyår, ger man
något som man genast får tillbaka. Men Strandlunds
nyårsönskan bestod i en handtryckning antingen i riksgälds eller
i banko, och i begge fallen lika svår att återge.
»Ack, herr kyrkoherde!» yttrade nu bland annat fru
Strandlund, »det är ju förskräckliga tider vi lefva i! Den
fattige lefver som den rike och borgaren som en prins.
Kanske icke en bit bröd att sticka i mun, men innanfönster
ska det vara och mattor gudbevars. Vet man då inte att
snufvan kommer från innanfönstren och gikten från mattorna!
Men fåfängan är för mer än helsan. I min ungdom gick jag
ofta till en bekant, som var hushållerska i det rikaste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
