Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gården vid Gumshornsgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var du lugn, farbror!» hånade rånaren, »det är bara
kär’ngen din derinne; hon delar nu kristligt med sig; hon
tycker hon har för många matskedar och gräddskålar för
ett sådant ugglebo ... Men ingen tid att förlora! Fram med
murklorna!»
Dervid drogo rånarne gubben ur sängen och fram till
en liten gammalmodig byrå, som stod vid motsatta väggen.
Der nödgades han åse, huru bofvarne noga undersökte alla
lådorna och stoppade hos sig allt af värde, deribland rätt
mycket penningar i små och stora sedlar samt en mängd
mynt i silfver och guld.
»Men, din gubbstrutt!» sade den ene; »hvar har du
stoppat de der stora nya sedlarne, du hade hem med dig i
morse? Tror du inte jag såg, hur det skimrade som en
regnbåge i fönstret?»
Förmodligen hade de nya bankosedlarne intagit det
gamla riksgäldsmyntets forna plats; men Strandlund fann sig.
»Dem skickade jag genast och satte in i banken,» sade
Strandlund, låtande ändtligen banken rättvisa vederfaras.
»I banken!» upprepade rånarne. »Hvad skulle det
tjena till?» tyckte den ena, något snopen.
Det var just hvad Strandlund alltid tyckt förut.
»Hvem tror ni är så dum, att han har så mycket
pengar hemma hos sig?» sade Strandlund nu, brytande
sålunda stafven öfver sig sjelf.
Men i detsamma hördes brådskande steg från förstugan
och strax derpå fru Strandlunds gälla röst, ropande på sitt
folk. Rånarne, spetsande öronen, störtade ut. Innan kort
var gårdsfolket i rörelse, och man satte efter banditerna.
Men dessa kastade sig med sitt rof in på Gumshornsgatan
och försvunno snart i dess mörker.
Rofvet, silfret oberäknadt, gick till 4 eller 5,000 rdr
kontant. Men Strandlund hade tur. Innan veckans slut voro
rånarne, fyra till antalet, gripna och alltsammans, på några
hundra rdr när, återbekommet. Men dervid stannade det.
»Jag fick allt knäcken den der natten,» suckade fru
Strandlund på sitt yttersta; »annars hade jag nog lefvat till
mitt hundrade år och ändå litet till kanske.»
Hon tänkte måhända som den berömde professor
Wahlenberg, hvilken omöjligen kunde begripa, hvarför han, med
den diet han förde, någonsin skulle dö, men det oaktadt
icke hann längre än till 71:a året.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
