Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Madaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans bekostnad. Särskildt roligt var det att se
Pettersson-skan, när hon gjorde sina tre hopp. Under ringdansen hade
hon känt, att någon trampade på hennes klädning, och sökte
derför, under det hon hoppade, att vrida sitt ansigte så
bakut att hon kunde se hur det var fatt med kjorteln, och
se fick hon. Kjorteln, sliten från lifvet, fläktade som ett
segel, slitet i storm; men icke förlorande modet för det,
fäste hon genast upp den med knappnålar.
Nu börjades dansen om igen, om möjligt ännu raskare;
men denna gång segrade enkekyrkrådinnan Hans Ersson
från Sorunda, till stor harm för Petterssonskan, och hon var
just i begrepp att ge luft deråt, då någonting inträffade, som
vände hennes uppmärksamhet åt annat håll.
Hennes man fodermarsken, hvilken hela tiden stått med
ryggen mot ett hörn af danssalen, stirrande på dansen med
skumma blickar, föll pladask i golfvet.
»Gud tröste mig!» ropade hans hustru, »han har fått
sina vanliga konjaktioner åt hufvudet!»
Man rusade till för att hjelpa, bar fodermarsken in i
ett annat rum, der han snart kom sig.
»Vänta, nu har jag det!» ropade skolmästaren; »hör hit,
hör hit! Jag har en vers, dagen till ära. I ring, i ring!»
Ringen var snart i ordning, och skolmästaren började:
»Hippetipp, hippetapp, hippetupp!
Nu står glädjen i skyn som aska.
Länge lefve vår raska Madaska,
Som sig svänger i schal och salupp!
Hippetipp, hippetapp, hippetupp!»
Gränslöst var bifallet. Hvarje ord af den nya kupletten
flög ögonblickligen in i hvarje minne och blixtsnabbt ut
på läpparne igen. Vildare kunde ingen dans vara än den
som nu började, och himlen vete, huru bjelkarne i den gamla
kåken kunde hålla tillsamman. Men mer än hundraårig
bekantskap löses ej så lätt.
När man kom till refrängen, tycktes en hvar, att döma
af ansatsen, rusta sig till att göra sitt bästa, då olyckan ville
att kungl. förridaren, som hoppade med sabeln på, råkade få
denna mellan benen och med den följd att han damp
fram-stupa midt i ringen, uppkastande dervid ett moln af dam.
Men genom molnet smattrade en skrattsalva från hela
ringen, och kungl. löparn fyrade på värst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
