Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Madaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egendomar höra från i dag Emma till; vacker början när
man sätter bo.»
Emma stod med sammanknäppta händer framför sin
gamla vän. Det arbetade i hennes ögonlock, men arbetet
der qväfde orden på hennes tunga.
»Men det är inte nog,» fortfor den gamla; »jag lofvade
din mor på hennes sotsäng att skaffa dig en aktad och
ordentlig man, och här står han. Den som arbetar hela
dagen och ändå håller sig hemma hela qvälln och lägger
sig på ett glas mjölk, den blir en bra man.»
»Men söta mosterl» utbrast ändtligen Emma; »hur kan
du sätta mig i en sådan förlägenhet! Det är ju
förskräckligt att...»
»Att bli utan stöd af en man, ja,» inföll Madaskan.
»Det är inte alla med skinn på själen, sådant som mitt och
som kan dunkas på som man slår på en bastrumma, utan
att det brister, men ger i stället ljud ifrån sig så det
förslår. Det der har hela året varit min älsklingstanke, och
jag svor på, att det skulle ske i dag.»
»Förlåt! Men jag förmår ej stanna här längre,»
snyftade Emma och närmade sig dörren.
»Ni släpper lyckan ur hand, herre!» ropade Madaskan
till Evers.
Om någon haft skäl till öfverraskning, så var det väl
han, och hvad han i den stunden tänkte, är svårt att veta;
kanske visste han det icke sjelf. Men det begrep han, att
vill man fånga fjäriln, bör man icke vänta tills den flugit
ut genom fönstret.
»Bästa mamsell Emma!» sade han och fattade hennes
hand; »det vore väl synd att göra en så beskedlig moster
något emot, och är det så att ni har samma goda tanke
och förtroende till mig som hon, så...»
»Bra, mina små kråkor!» inföll Madaskan, utom sig af
förtjusning, »och kyss hvarandra nu. Så der ja. Det var
en bröstkaramell, som mången skulle slicka sig om mun åt.
Och nu, kära Emma, nu har jag hållit mitt löfte till din
mor . . . och nu,» tilläde hon med någon dallring på rösten,
»nu kunde det också, om Herren så vill, gerna vara nog
med de fyrtifem lefnadsåren?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
