Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Diamantögon» och »cirkassiska gropar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de efterapande röjde en viss artistisk färdighet. Flitiga
efterspaningar gjordes, med Nunnornas gård till utgångspunkt
och med någon ledning af den ganska utförliga beskrifning
gradpasseraren gifvit öfver den enda lefvande varelse han
vid tillfället sett, den unga flickan. Den deremot, som han
endast genom känseln erfarit, hade han svårare att beskrifva.
Men alla efterspaningar syntes fruktlösa.
Middagstiden en dag lemnade Frans v. K**, hvilken
nu höll på med underofficersgraden, Fredrikshof, och, såsom
boende vid Tullgatan, valde han vanligtvis den genaste
vägen eller Gumshornsgatan, redan omnämnd i en föregående
berättelse. I detsamma han svängde in på denna ödsliga
väg, varseblef han ett temligen högväxt fruntimmer,
kommande norrifrån med ungdomligt lätta steg, klädt i mörk
vinterkappa och hufva af samma färg. Han hade knappt
hunnit förbi det venstra hörnet eller den lilla ruskiga
kors-virksbyggnad, hälften sten, hälften trä, som bildar detta
hörn, då han befann sig öga mot öga med damen i hufvan.
Det klack till i vår gradpasserares bröst, mera bittert
än ljuft. Ansigtet i hufvan var mycket ungt och vackert:
»fint hvälfd panna, diamantögon, rak näsa, liten, svällande
körsbärsmun och cirkassiska gropar i kinden», just samma
uttryck gradpasseraren begagnat, när han i minnet sökte
göra ett porträtt af henne, som han den der aftonen såg i
Nunnornas gård, ett porträtt mindre dock till fromma för
honom sjelf än för kongl. poliskammaren i Stockholm. En
skämttidning hade gjort sig mycket lustig på bekostnad af
uttrycken »diamantögon» och »cirkassiska gropar».
Frans v. K** hade vid tillfället så mycken
sjelfbehersk-ning, att han icke gjorde min af att känna igen henne.
Deremot föreföll det honom, som om ett uttryck af ängslan,
om också blott ögonblickligt, beskuggat dessa vackra
anletsdrag.
»Förlåt,» sade han, stannande framför den sköna, »och
undra inte på att jag, ehuru alldeles obekant, vågar tilltala
er. Men jag har i veckor, och det nästan dagligen, gått
denna tråkiga gata utan att möta en enda menniska, då jag
ändtligen i dag för första gången har den lyckan att. . .»
»Då har jag bättre tur, min herre!» inföll hon med
ett behag i rösten, som motsvarade allt det öfriga; »det är
första gången jag går denna gata och möter genast en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
