Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stånddrabantens gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gröfsta tyg, men helt och rent. 1 det hon gick förbi
Sjögren, yttrade hon till honom:
»Så tidigt uppel Jag trodde, jag, det bara var fattigt
folk som steg upp med solen.»
Detta till en, som gick in för att lägga sigl Det finns
då ännu något pikant qvar på dessa skrumpna läppar,
tänkte Sjögren.
En afton några veckor senare och vid ett tillfälle, då
Sjögren ärnade sig bort, mötte han ånyo samma gumma,
men då knogande gatan fram med säcken på ryggen.
»Hvad har gumman i säcken?» frågade han.
»Det oroligaste som varit och det lugnaste som är,»
svarade gumman, »det är ben, bara ben, kära herre 1 Men
det blir nog lif i dem igen, det blir socker för kaffebordet,
bröd för den hungrige, ord för de lärde och blommor för
de sköna.»
»Nå, lönar det sig, kära gumma?»
»Kan inte klaga. Jag har samlat ihop till en
nöd-styfver och en dödstyfver, den ena att ta till, när jag blir
sjuk, den andra för att slippa ligga i fattigjord och ta upp
plats för andra, men visst inte för benämningens skull.
Lika vackra blommor växa i fattigjord, medan intet växer
på marmorsarkofagen!»
Derpå fortsatte hon sin väg. Notarien följde länge med
ögonen den ovanliga benplockerskan. En morgon längre
fram, eller mot slutet af september, satt Sjögren i verandan
till det hus han bebodde och betraktade de yppiga dalierna,
som så ståtligt betäcka sommarens återtåg, då han tyckte
sig igenkänna den urmodiga halmhatten, än höjande sig, än
försvinnande mellan buskväxterna vid en af gångarne på
något afstånd från verandan. Sjögren steg upp, närmade
sig halmhatten och återsåg samma gumma, men då med en
liten korg vid armen.
»Det är väl inte förbjudet?» frågade gumman. »Efter
gammal vana går jag hit, när champignonerna äro färdiga,
och ingen annan har brytt sig om dem.»
»Så är det,» medgaf notarien; »det är icke längre sedan
än i går jag hörde arrendatorn svärja öfver en hund, som
sparkat upp några rödlökar, medan han sjelf trampade på
en hel knippa champignoner, som växte vid vägen. Plocka
ni, stackars gumma! Och om ni tillåter, vill jag gerna
hjelpa er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
