Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett brushufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En stor talang, jag vet det, han har uppfunnit en
flygmaskin, den token!» underrättade Kronius, och det så
till vida sanningsenligt, att Tollin då arbetade på modellen
till en sådan.
»Tänk,» sade Aura, »om vi en dag finge begagna
vingar i stället för skjutshästar, och taga in i kyrktornen,
i stället för på gästgifvargårdarne. Vore det inte trefligt,
goda onkel, att få sjunga bland lärkorna i skyn och göra
lustturer till örnen? Hvem vet, om inte allt det der kan
hända en dag!»
»Mycket trefligt, en hop pack i luften med paraplyer
och regnkappor, solförmörkelse hvarenda dag. Tollin är en
galning, och värst är att han ritar långa näsor på folk, som
han gjorde på min vän Adlerbrandt.»
»Vi ska be honom låta bli tidningarna och lemna
näsorna i fred.»
»Du sade något, jag vill närmare tänka på saken.»
Tollin blef bjuden, försummade ingen soaré, försummade
snart nog knappast någon dag, och det talades verkligen om
en stundande förlofning mellan honom och Aura Kronius,
kommerserådets enda arftagerska. Sjelf iakttog han den
djupaste tystnad. Men man kunde se på honom, att något
vigtigt förestod. När en man sådan som han älskar, gnistrar
det i hvarje fiber, i hvarje nerv. Det är något af gudomens
klarhet som stiger ned och bryter sig mot diamantgrunden
af ett sådant hjerta.
En afton befann sig Aura i en högst orolig
sinnesstämning, alltmer öfvergående i verklig ångest, under det
hon lyssnade till en skarpare ordvexling, som hördes från
onkelns skrifrum. Ändtligen uppslogs dörren, och Tollin
trädde ut med blekt ansigte, men högburet hufvud och
fasta steg.
»Det är slut,» sade han.
»Jag har hört allt,» sade hon.
»Kroken är den gamla, men lockbetet nytt och för
mig det mest frestande, som jorden någonsin kan bjuda,»
tillade han med en blick af obeskriflig ömhet på den unga
flickan.
»Men?» frågade Aura nästan ljudlöst.
»Jag nappar ej på det ändå,» blef det obevekliga svaret.
Aura stödde ena armbågen mot en pelare, lutade pannan
mot handen till samma arm och försjönk i sina tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
