Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om en skeppsbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot bron och än mot sin omgifning ombord. Det var Carl
XIV Johan.
»Håller vad om två supar och en mugg öl,» fortfor
timmermannen, »att han är arg för det man inte uppref
bron för en timme se’n. Samma tänkte också jag.»
»Det angår er inte,» förklarade en hästgardist, hörande
till bevakningen.
»Håll vad ändå!» föreslog timmermannen.
»Nej tack!» svarade hästgardisten; »inte är jag någon
aristokrat, men inte super jag gerna med timmerknölar.»
Hvad svar följde derpå, kom jag ej att höra, ty i
detsamma drogs min uppmärksamhet till en snipa, som närmade
sig det ställe af kajen, der jag stod. Två gossar befunno
sig i den. Den ena kände jag, en klasskamrat i Clara
trivialskola, Mauritz Hellström, son till en läkare på
Skeppsholmen. Sonen valde faderns yrke och dog för några år
sedan som provinsialläkare i Dalarne.
»Hör du!» ropade Hellström till mig, »jag såg att det
var du och rodde hit för att ta dig ombord, i fall det
smakar dig.»
Det förstås att det smakade, och jag blef nu n:o 3 i
båten. N:o 2 var mig obekant, men bekantskapen snart gjord.
Han hette Fritz Olander, var sonson till en kamrerare vid
flottan, af Hellströms ålder eller tretton år, men till
utseendet raka motsatsen till denne. Hellström var stor, stark,
rödblommig och bullrande, Olander liten, spenslig, blekt
ansigte, tystlåten, blicken drömmande. Jag märkte, att när
Hellström hojtade för mycket, spratt Olander till, liksom
det hade plågat honom.
»Varar det här till qvällen,» menade Hellström, »så
kan man fiska kokt strömming ur Norrström ... Aj, för
satan, nu tog elden i det stora norska skeppet der borta!
Dit måste vi.»
Dervid högg han med friska tag i årorna, och snart
befann sig vår snipa midt i hvirfveln af en mängd andra
småbåtar, som alla kommit för att hjelpa, men, såsom
vanligt vid dylika tillfällen, endast hindrade hvarann. Det
dröjde dock icke många minuter, förrän småbåtarne funno
rådligast att lika hastigt lemna detta farliga grannskap. Det
norska skeppet bildade snart en enda jättelåga, och när
denna slocknade, återstod endast en svart skeppsbotten,
knappast två tum öfver vattenytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
