Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från
Itai ien.
Den siste lazzaronen.
har jag hört talas om syditalienarens lätja
håglöshet, fast man haft den artigheten mot
honom att skylla allt på solen. Hon är hans lagstiftare,
heter det, och att ligga i solen och sola sig, det är att lyda
första budet i hennes kodex. Men hvad säger solen om
den komplimangen, solen, som annars är känd för att sätta
lif i allt? Tiger och lider förmodligen, det godas vanliga
lott, och fågeln med sin sång och blomman med sin fägring
få väl försona hvad menniskan i sin otacksamhet brutit.
>:En kropp af eld, en själ som fryser midt i lågan»,
sjunger Manzoni, skalden, om södra Italiens folk. Men han
är oartig nog att för detta missförhållande anklaga
konunga-dömet och kyrkan. »Det är furstars våld och presters list,
som böjt i stoftet dessa sköna, ståtliga gestalter», påstår han,
och, hvad värre är, han bevisar det ock. Men på deras
uppståndelse tviflade han aldrig, och dålig är rasen ej.
Dessa menniskor, liksom naturen omkring dem, kunde
icke helt och hållet aflöfvas. Alltid fanns det, äfven under
de bedröfligaste skiften, något af lager och stenek qvar i
deras kraft, något af myrten och orange i deras känsla.
Blott en fläkt af frihetens vinge, blott en stråle af
bildningens ljus, och de skola bli värdiga det paradis, der de föddes.
Men hvad äfven den mattaste strimma af bättre dagars
gryning förmår, det ser man nu i Neapel. Alla äro dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
