Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastanjer. Den andra bestod i att kunna hoppa upp bakpå
hvarje åkdon och åka med ett stycke. Fritt vivre och fri
åkning, det der var allt något som kunde smaka, till och
med andra än lazzaroner. Dessa begge rättigheter hade
aldrig blifvit ifrågasatta. Men när, efter de der tre dagarna,
lazzaronen åter beträdde sin vanliga trappa, vräktes han
genast derifrån, och när han ville stiga upp bakpå en vagn,
stöttes han handlöst ned i gatan. Lazzaronen, förr ett mål
för medlidandet, nu för afskyn och fasan, insåg till sin stora
förskräckelse, att de tre dagarnas frosseri stod honom dyrast
sjelf. Flan hade förlorat allt och var från den stunden
mindre än intet. Hans blodsprängda ögon forskade efter
rätta orsaken till denna olycksaliga förändring, och, blixtrande
till af hat och hämd, fästes de snart vid den höge
beskyddaren på Neapels tron. En tron rest på dyn, och sjelfva
dyn förrädisk 1 Dess öde var gifvet.
Ungefär tio år derefter stod Garibaldi vid Neapels
stadsportar. Den kungliga hären och flottan hade redan
öfver-gått till honom. Nu var det lazzaronerna som i sin ordning
strömmade honom till möte, fyllande luften med sina
jubelrop och sträckande mot befriaren sina armar. Men på
Garibaldis panna lägrade sig ett moln, och hvad han sade
dem var ord och inga visor.
»Jag kan ej utan blygsel mottaga era jubelrop,» sade
han, »ty samma rop hafva höjts för det grymmaste af
förtryck och för den gudlösaste af kungar. Och 1 sträcken
edra händer mot migl 1 gjorden bättre uti att begrafva
dem i jordens sköt, ty det låder oskyldigt blod vid edra
fingrar, och knappast himlen kan förlåta er!»
Och orden mångdubblades som ekon i dessa
skuldbelastade bröst, och de vilda skarorna störtade ned på sina
knän, tiggande om nåd, det enda som lazzaronen ditintills
icke ansett mödan värdt att tigga om.
»Om det finnes ett medel att af vilddjur göra menniskor,»
fortfor den djerfvaste bland folktalare, »så skall jag finna
det. . . Följen migl»
Och de följde honom, och medlet fann han, och
medlet var arbete. Det gälde först att rifva ned fästen och
kloster, något som lazzaronen med största nöje åtog sig,
och nöjet minskades ej af dagspenningen, också ett nyhetens
behag. Och som dagspenningen, på hvilken lazzaronen fått
smak, ordentligen föll ut, så åtog han sig äfven att bygga
Bilder ur verkligheten. V. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
