Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olympia Perelli.
V§yan Carloteatern i Neapel anses, näst La Scala i Milatio,
för den största i Europa. Orkester och teaterpersonal
stå i förhållande dertill. Men de stora talangerna finner man
lika litet i Neapel som i någon annan af Italiens städer.
Framför sitt fäderneslands rika sol sätta de London och
Paris, Wien och Petersburg, der det regnar guld och haglar
diamanter. FöråUrade och blaserade, vända de hem en dag,
bygga sig palats af marmor, villor af mosaik med tempel
och kaskad. Men främlingar i eget fosterland, ledsna de
snart vid dessa härligheter. Endast namnet ljuder inhemskt;
sympatierna de väckt ha stannat qvar på fjerran ort. Ingen
af deras landsmän har sett dem, när de voro unga och
vackra, ingen hört dem på höjden af deras talang. Och
hvad är väl konstnärens eget minne, om det ej delas af
andra! Som gifta plundras de kanske af sina män på sitt
guld, eller svikas de som mödrar af sina barn, dem de icke
haft tid att uppfostra, på hoppet om stöd för sin
ålderdom. De finna måhända, att den roll de sämst spelat varit
deras egen, finna, att ingen ryktbarhet utomhus ersätter
trefnaden, som saknas hemma. Så merendels med
talangerna af första ordningen. Någon tröst åtminstone för dem
af andra och tredje.
»Jag blir aldrig europeisk, knappast italiensk,» yttrade
en gång signora Perelli, primadonnan vid San Carlo; »men
jag nöjer mig med att vara neapolitansk. Söderns rosor
äro mig kärare än nordens guld. Alltid skall jag omkring
mig se en liten krets, som minnes hvad jag varit och håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
