Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i norden och vestern behöfver veckor, ja, månader till.
Olympia behöfde blott några minuter. Med köld i hjertat,
men med leendet på sin mun, närmade hon sig
Mar-cello, liksom snömolnet solbeglänst närmar sig vulkanens
hjessa.
»Du begär mycket af mig, Marcello!» sade hon; »men
jag är skyldig dig mer än jag någonsin kan betala. Här
min hand. Det är dock något.»
»Men ni älskar. . . älskar en annan?» frågade Marcello,
tryckande hennes hand till sitt bröst.
Olympia dröjde en stund med svaret, under det hon
pressade sin andra hand mot sitt hjerta, liksom ville hon
för evigt tysta dess röst.
»hråga först när du får skäl dertill!» svarade hon.
»Men du får aldrig skäl till denna fråga.»
Några dagar derefter sammanvigdes de i kyrkan San
Domenico. Marcello betraktade med hänryckning
rosenkransen på sin bruds hufvud. Tornet, inåt vändt, såg han
ej. Och om han sett det, livad mer? Mannens kärlek är
passionens egoism, och på denna hårda grund blommar sällan
ädelmodet.
Marcelto var öfverlycklig, eller, för att tala med en
gammal poetisk slentrian, »simmade i ett haf af lycksalighet».
Men hafvet var ej strandlöst, en dagsresa blott och man
stötte ^ på grund. Dagen efter bröllopsdagen satt Marcello
fastsmidd vid en pelare i Neapels polisfängelse. Ingenting
var naturligare, och ändå förutsåg det ingen.
Marcello, son till en af fångbevakningen inom det
kastell, der Antonio Perelli förvarats, hade i fyra års tid
vistats derstädes hos sin far och understundom biträdt denne
vid tjenstgöringen. Först efter Perellis död hade han
lemnat kastellet och gått in i armén. Och samme Marcello,
denne så underordnade, så obemärkte man, nu gift med den
sköna, den af hela Neapel nästan afgudade Olympia, hvars
hjerta dertill, efter hvad man trodde sig veta, tillhörde en
annan värdigare man 1 En sådan förbindelse vore icke
tänkbar utan de mest ovanliga bevekelsegrunder. Intet
tvifvel mer. Man hade då ändtligen i sitt våld högförrädaren,
honom som befordrat brefvexlingen mellan lifstidsfången och
hans dotter. Marcello erkände sitt brott, dömdes till döden,
men benådades med galererna på lifstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
