Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad, om ej antalet af de ruiner och andra fornlemningar
han gräft upp ur det tretio fots jordlager, som täcker det
gamla Rom 1 Kristi ståthållare är knappast mer än en
vanlig riksantiqvarie. Så lefver af det gamla det nya Rom.
Utan sina ruiner vore det ruineradt.
Vanligtvis tänker man sig Rom blott under tre
tidskiften: Republikanernas, som föllo med Brutus vid Philippi
år 42 före Kristus; Cesarernas, som 518 år derefter störtades
med Romulus Augustulus, och Påfvarnes, som, efter hvad
man tror, skall stilla aflida med Pio Nono. Men man
glömmer ett fjerde, som egentligen borde vara det tredje: man
hoppar öfver en smånätt tidrymd af åtskilliga århundraden,
hvarunder Rom ånyo var republik, ehuru i en oafbruten
kamp med det växande påfvedömet. Det måtte vara detta
Rom som spökar för nutidens romare. Åtminstone såg jag
vid en hemlig sammankomst i Katakomberna, den jag en
gång i mars hade tillfälle öfvervara, presidentens tribun
prydd med medaljonger af hjeltarne från denna tid, såsom
Arnold af Brescia, Brancaleone d’Andalo, Rienzi, Stefano Porcari,
»den siste romaren» kallad, med flere. Detta samfund
räknar medlemmar af alla klasser: prinsar med palats af
marmor och mosaik och sådana som på Roms kaféer bjuda ut
mosaikbitar för en paolo stycket. Det proklamerar folkets
suveränitet, senatens myndighet och triumvirer som
verkställande makt. Dess nuvarande chef är Mazzini — Mazzini,
den man kallar »feg», men som minst en gång om året
befinner sig midt i denna myrstack af franska och påfliga
gendarmer, icke längre än 200 steg från Vatikanen och
knappast 100 från Sant’ Angelos kastell, hans säkra graf,
om han upptäcktes.
Det blir nog explosion, när en dag vid Roms portar
detta samfund sammanstöter med det nya konungadömet,
som har sitt fåtaliga parti der. Den explosionen blir ej
lyckosam för Italien. Ingen betviflar dock, att icke påfvens
verldsliga makt är på upphällningen, och att med den siste
franske soldat, som lemnar Kyrkostaten, skall följa en
storståtlig tross af 40,000 prester och munkar. Roms 360
kyrkor äro, hvad de länge varit, endast konstmuseer, för
det mesta besökta af främlingar. Och för öfrigt, hvad är
väl en kult, som blott genom utländskt våld kan
upprätthållas? En kropp utan anda, ett lik på sin lit de parade,
endast väntande på jordfästningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
