Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta i få ord det politiska och kyrkliga Rom. Svårare
blir fåordigheten, när man kommer till det monumentala och
konstnärliga eller det, som ännu i dag gör Rom till verldens
herskarinna. Äfventyrligt blir alltid ett försök att skildra
det ofantliga, som i den vägen väcker främlingens häpnad
och beundran. Jag torde dock framdeles våga försöket och
tillåter mig för denna gång endast anmärka ett par
af-vikelser från det sköna, dem jag minst väntade finna i Roim
Den ena är den öfverhandtagande vurmen för
konstgjorda ruiner. Smaken är engelsk, efterapades snart af
Tyskland och letade sig slutligen fram till sjelfva Paris
under en regime, som synes ha gjort till sin uppgift att
demoralisera allt. Men konstgjorda ruiner i Rom —• Rom,
som har naturliga utan tal och ståtliga utan like — det
väcker löje. Och ändå finns det knappt någon villa uti
eller utom Rom, der man ej uppför sådana. Om man
vurmar för nutida ruiner, hvarför ej åtnöjas med dem, som
fransmännen lemnat qvar efter bombarderingen 1849!
Den andra afvikelsen består uti att öfverallt uppställa
en mängd ur ruinerna uppgräfda, mer eller mindre skadade
eller stympade delar af statyer eller byster. Dessa och
dylika fragment tillhöra väl egentligen konstskolan och ateliern
till studium för konstnären. Men i offentliga museer,
gallerier och på öppna platser i parker och trädgårdar göra
de en bedröflig figur. Det stympade blir aldrig skönt. Ett
ansigte utan näsa, om också af sten, blir aldrig skönt. Sjelfva
den så mycket beprisade torson i Vatikanens stenmuseum
har icke der att göra, tyckes mig. Det är en kolossal
marmorbild utan armar, ben och hufvud. Men den store
Michel-Angelo, som fann den i Florens, lär ha försäkrat,
att han lärt mycket af denna rygg, och derför skall nu hela
verlden begapa och studera den. Hur många gånger såg
jag ej damer, äldre och yngre, med mycken ifver trängas
omkring den och göra sina anteckningar. Ingen engelska
vågar lemna Rom utan att ha sett och afritat den ryktbara
ryggtaflan i Vatikanen.
»Hvad kunna väl damerna se på den der ryggtaflan?»
yttrade till mig vid ett sådant tillfälle en spefågel. »Om
det ändå vore på en välväxt kapuciner!»
»Men som icke hade ögon för att se, armar för att
omfamna och ben för att knäfalla!» tilläde en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
