Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fri konst, men fängelsehålor för frisinnade medborgare 1 Res
till Italien, till Rom, der man afgudar konsten och hånar
naturen! Res i Guds namn, den Guds, som du kanske
glömt, när du från det nya Sodom vänder åter en dag I . . .»
Och unge Crafford reste till Rom. På andra året efter
sin ankomst dit hemsände han till Amerika tvänne
konststycken: en neger och en plantageegare. Utförandet var
medelmåttigt, men tanken sinnrik. Negern var af marmor
och plantageegaren af brons. Slafven- hvit och slafegaren
svart! De mottogos med förtjusning af de norra staterna,
med förbittring af de södra. Passande motstycken till »Onkel
Toms stuga», ha de kanske gjort sitt till för att tända den
renande brand, som nu rasar öfver Nordamerikas ängder.
Det dröjde likväl, innan Crafford vann något betydande
konstnärsnamn i Rom. Men en dag befinner han sig i
Vatikanen och råkar händelsevis midt för den ryktbara torson
tvänne damer, mor och dotter, hvilkas tungomål röjer
lands-manskapet. Äfven de äro från Nordamerika. Crafford ger
sig i samtal med dem, följer dem öfverallt, mottager dem
i sin atelier, och innan kort är dottern hans maka.
Från den stunden var det som om konstens genius
in-trädt i hans atelier. Genom henne blef han konstnär,
liksom han genom henne blef millionär. Hon var ingen fattig
Psyche, som för att hemta litet skönhetsvatten åt Venus
måste vandra till fots till Cocytens strand. Crafford fick
både palats och villor. En dag gick Washingtons staty ur
hans händer, bestäld af Washingtons folk. Rik, ärad, lycklig,
fick dock Crafford ej länge njuta af en lott, måhända den
sällsyntaste som någonsin träffat en konstnär. Han dog på
höjden af sitt rykte, i fulla blomman af sitt lif och sin lycka.
Det är då lätt att fatta betydelsen af den der synen i
Vatikanen: den unga, vackra qvinnan med tårarne framför
den stympade bilden. Der såg hon för första gången honom,
som hon icke mer här i lifvet skulle se. Hon har njutit
af en lycka, en sällhet så fullständig som jorden kan gifva.
Men hvad var denna lycka, denna sällhet nu? Blott ett
fragment, en ruin, lik bilden hon hade framför sig, och
från den stunden betraktade äfven jag med rörelse den
stympade statyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
