Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan lätt tänka sig språkförbistringen inom denna
handfall folk från nästan alla Europas länder. Utom
italienare voro der fransmän och engelsmän, tyskar och ungrare,
ryssar och polackar. Sverige hade två representanter med
»barbariska namn, omöjliga att uttala», såsom det hette.
Också måste de snart utbyta dem mot italienska. Den
ene kallade sig Remi, förmodligen efter en underanförare i
Mazarinis band, hvars historia han säkerligen kommit öfver
på något lånbibliotek här hemma. Den andre valde det
populärare namnet Diavolo, kanske efter hjelten i Aubers
bekanta operett. Remi’s slutliga öde är ej bekant; men
Diavolo utmärkte sig vid flere tillfällen, värdig sitt
fädernesland, fast icke lika odödlig som den, hvars namn han
antagit.
Det är tydligt, att de flesta inom denna kår icke
för-stodo hvarandras språk; men saken förstodo de, och några
ord begrepo alla lika grundligt. De orden voro: »Seger eller
död!» Hur långt man kan komma med bara några ord,
det visar utgången af en bedrift, som knappast har sin like
i historien.
Bland kompanicheferna har en sedan varit i Sverige,
nämligen den polske öfversten Lapinski, hvilken nu följde
Garibaldi till Sicilien och tjénstgjorde som kapten vid tredje
kompaniet. Kaptenen vid det första lärde jag känna i
Florens. Hans namn är Vedini, allmänt ansedd för en af
de tappraste bland de tusen, nu förestående brödförsäljningen
hos den bekante florentinske bagaren Dolfi, sedan han till
en mer behöfvande kamrat afstått den pension Italiens
regering gifvit honom. Jag har aldrig sett anspråkslösare
och mer oegennyttiga nienniskor än de garibaldianer jag
gjort bekantskap med. Äfven deruti söka de likna sin
anförare.
Rask var de tusens marsch, änskönt vägen bar uppåt
öfver bergen och Siciliens glödande majsol sköt pil på pil.
Man kände för öfrigt ett oemotståndligt behof att sträcka på
benen, sedan man under den långa färden från Genua till
Marsala legat hoppackad under däck, icke mycket beqvämare
än sardiner i låda. De längtade till batalj, emedan de väl
insågo, att af en första strid utgången af det hela berodde.
De ville se sitt öde rakt i synen, ju förr dess hellre.
Muntert sjöngo de sin gamla Garibaldihymn, den enda
musik de hade med sig. Men en sak kan gå med pukor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
